Etiketter

, ,


Kommer ni ihåg min teodicé?

Så här var den: Gud är en spegel. Vi betraktar den spegeln. Spegelbilden är världen. Ju bättre spegel, ju hemskare värld. Eller: Ju godare Gud, ju värre värld! Och allt är alltså vårt fel. Vi ”ser ut” så där!

Kommentar

Ja, det kan vara riktigt i viss utsträckning, men … Hur ”ser vi ut” för att orsaka en jordbävning? Hur vi ”ser ut” andligen för att orsaka ett krig, kan jag tänka mig, men hur orsakade vi diger-döden?

Multiresistenta bakterier och framtida klimatkatastrof orsakas av idioti. Det är eget fel, vårt ”utseende”. Fast skolflickan som blir mördad …?

Tsunamin är någon form av kollektiv bestraffning. Men OK! En spegel såsom Gud kan ju innebära en i princip opersonlig meka-nism. Men när jag försöker filosofera till det lite, blir det bara nya svårigheter.

Det här t.ex.

Vi krånglar till teodicén!

Allts ursprung är något obeskrivligt som fungerar som en spegel. Vi kan i brist på bättre kalla det Himmelshavet eller Gud.

Ur Havet avskiljs något vi kan kalla stänk och droppar. De stän-ken kan både se och ses, och uppvisar diverse mentala förmågor. De avskiljda små plaskigheterna är medvetanden, som kan anta godtyckliga former.

Ordet droppe används i Koranen, som hävdar att Gud skapat människan av en sådan. En droppe av sig själv i så fall. Annars är bilden tagen från buddhismen såsom Den Tibetanska Döds-boken presenterar saken.

Avskiljda plaskigheter speglar sig i Gudahavet, som i sig uppvisar en materiell spegelbild (världen). Den beskriver sina betraktare, som är ”integrerade i” världen och särskilt med de delar av den, som droppar ser som sina kroppar.

Kommentar

Men en kniv då? Den existerar. Vad är den bilden av? Var finns medvetandet där? Vi tvingas till spekulationer om att Havet eller Gud är mer komplicerat. Vi kan t.ex. mumla något om aktivt och passivt medvetande. Båda sorterna speglar sig.

Av den idén kan vi sedan göra hur mycket som helst. Fantisera och spekulera: Minsta lilla aktivitet i medvetandet avspeglas som liv i materien.

Men passivt medvetande blir populärt hos vissa medier. Föremål registrerar passivt sina innehavare och dramatiska händelser. Spiritistiska medier kan se det, om de får föremål i sin hand. Det läste jag om på 1950-talet i mammas veckotidningar. De blev sparade i kartonger under en säng i sommarstugan för läsning regniga dagar.

Men sådana här spekulationer har ett eget liv. De springer iväg och reducerar slottets spöke till väggarnas minnen av forna händelser. En passiv registrering, som kan aktiveras. Några riktiga spöken finns alltså inte.

Det som finns är vi, aktiva och aktiverande medvetanden, samt passiva s.k. mentala strukturer, som bara kan knacka i väggar och ibland lite mer. Det liknar en fysikalisk teori. Nu blev jag väl ovän med Terry Evans, men det får jag väl ta.

Jag skall nu spinna vidare på idén, och se om den kan leda till något. Kan den köras i väggen, så den går sönder och veder-läggs? Kan jag hitta fler spår liknande dem i gamla veckotid-ningar, som antyder att idén kan ha burits av forntida människor och därmed förklarar deras ord och idéer?

Indisk filosofi?

Vi börjar med en definition av människan: Vi är våra gärningar! Sådana skapar ett bestående mönster, som kallas karma (ordet betyder gärningar). Detta mönster är beständigt. Allt annat är försvinnande tillfälligheter. Karma formar vår värld.

Det där verkar vara ett sådant spår, som jag efterfrågade.

I så fall ingår idén i religionssystem, som överlevt till idag. De kan betvivlas, men vederläggandet kan vi glömma bort. Tro och tvivla är en sak, bevisa och vederlägga är något annat. För övrigt har jag påvisat, att i berättelsen om Noa tycks begreppet karma presenteras i allegorisk form. Då blir berättelsen logisk:

Sonen Ham (gärningarna) berättar sanningen om sin far Noa. Denne förbannar då sin sonson Kanaan. Denne är konsekven-serna av Ham, av Noas handlingar. Kanaan har bröderna Put (Mesopotamien), Misraim (Egypten) och Kus (Etiopien). Länderna i norr, öster, väster och söder. Världen!

Kommentar

Världen efter syndafloden blir en konsekvens av våra handlingar. Syndafloden är ett blött ragnarök, efter vilken en ny värld fram-träder. Den är skapad av karma. Eddan utgår från att den nya världen är god, vilket uppnås genom att det onda förintas.

Uppenbarelseboken är extrem, även när det gäller att betona gärningarnas betydelse (Upp 20:12ff). Men även i övrigt spelar de en stor roll i Bibeln. Men det skall vara goda gärningar. Mot-satsen är onda gärningar.

För att kunna skilja på ont och gott, har vi fått ett samvete. Det har jag kallat Värderingarnas Träd. Dess frukter är insikt om vad som är gott och ont. Insikt är inte helt detsamma som kunskap. En vis man har insikt, en lärd man har kunskap. En lärd man kan vara ond, men en ond man är inte vis.

Bibelns löfte om en ny himmel och en ny jord (Upp 21) kan tol-kas som en ny tankevärld och en ny kropp, adamá. Likt Eddans nya värld blir Uppenbarelsebokens god, då de onda förintas. Därmed återgår vi till en lära utan försoning. Vill vi, så gör vi lätt en reinkarnationslära av Bibelns text.

Men varför lever vi då inte redan i paradiset?

Om de onda slängs i ”den brinnande sjön”, så borde väl ingen ondska finnas kvar. Kvar kan bara finnas helgon. Vi borde leva i ett paradis skapat av vår goda karma. I stället fortsätter vi med aktiviteter typ tågresor till Auschwitz och båtresor på Medelhavet.

Enklaste förklaringen är att vår värld är den brinnande sjön i Uppenbarelseboken, och här blir vi kvar i evighet, eftersom vi är som vi är och inte bättrar oss. Som självplågande djävlar måste vi ta semester i dödsriket vart sjuttionde år, för att hämta krafter att fortsätta. I evighet.

Det är väl nästan så, att vi har empiriska bevis för en sådan tro. Skeptikern riskerar bli betraktad som dum i huvudet.

Vet vi egentligen något?

Vi har i alla fall fått till den hypotetiska grunden för en avspeg-lingslära. Det är inte Platons. I det strängteoretiska universum Tegmark och andra kosmologer spekulerar om har vi elva dimen-sioner, men i vårt från universum avskiljda kosmos är det bara rum-tidens fyra.

(Tegmark placerar fem procent av universums massa i vår av-skilda del. Leta, så hittar ni mer om detta. Det finns ännu mer. Detta också.)

I detta kosmos utför vi våra gärningar, vilket ”skrivs upp i Livets Bok”. Det registreras. Det blir ett karmisk mönster. Det blir de Elohim som skapar fortsättningen, en ny himmel och en ny jord. I vårt fysiska universum samverkar allt. Det är bara det att vi ser och vet så lite. Vi kan bara spekulera om hur det fungerar.

I vår fyrdimensionella rum-tid har vi fotoner och vågor. Men är de bara en spegelbild av de 95% av universums massa som finns i de sju andra dimensionerna. Vad är allt vi ser spegelbilder av? Blicken, ureusormen, är kanske en riktigare eller åtminstone en enklare och begripligare bild av fenomenen än vad vågor och fotoner är?

Darwinismen hotar den materialistiska värdenihilismen

Om vi skulle tro på en massa ologiska moraliska regler och tro på att värderingar om gott och ont är sanna, så kanske världen fun-gerar bättre. Vad skall vi i så fall dra för slutsatser av det? Är det strängt förnuft och logik som skall gälla, eller skall vi betrakta sådant som den avskilda världens vishet (1 Kor 3:19)?

Vad är det vi är bäst på att veta? Om något är rätt eller fel, ont eller gott, vackert eller fult? Eller är vi bättre på att veta om något är sant eller falskt?

Tillåt mig att eventuellt glida på ordens betydelser! Ont och gott, moralens rätt och fel, vackert och fult är dimensioner, som inte existerar enligt värdenihilisterna. De är meningslösa illusioner. Men varför upplever vi dem?

Egenskaper utan nytta försvinner. Evolutionen utplånar enligt darwinismen det meningslösa och onyttiga. Så vad är det för nytta med ont och gott samt vackert och fult?

Advertisements