Etiketter

, , , ,


Kommer ni ihåg ”nyheten” för några år sedan? En ung israelisk forskare upptäckte i skrifterna, att Gud har en hustru! Ashera eller Asera heter hon. Jag tog fram en gammal bok, Erich Zehrens Stjärnornas Testamente (A&W/Gebers, 1959, Åke Ohlmarks översättning) och kunde snart konstatera, att nyheten var ganska gammal.

Asera är den bibliska formen av det kanaaneiska namnet Ashto-reth. Grekerna kallde de semitiska Venusgudinnorna Astarte. De var två (t.ex. Dom 2:13). Att morgon- och aftonstjärnorna är samma himlakropp insåg man först i gammaltestamentlig tid. Solguden hade två hustrur, en som gick före honom på morgonen (före soluppgången) och en som gick efter honom på kvällen (efter solnedgången).

Nu hade ju Abrahams familj varit måndyrkare i Ur (Jos 24:2,14f). Den religion, som var den allmänna, var egentligen astrologin. Inte vår horoskoptro, utan en tro på att himlakroppar var gudars kroppar, och att man genom att studera himlen kunde komma till insikt om förhållandena däruppe. Gudarna var då desamma, man hade bara olika namn på deras himlakroppar.

Det var egentligen samma religion, men trettiotre tusen vise män och deras anhängare slog gärna ihjäl varandra i samband med strider om hur himlavalvets tecken skulle uttolkas. Idag har man bytt ut himlen mot heliga skrifter, men det har, som alla vet, inte blivit lugnare för det. Eftersom man inte har samma heliga skrift, talar man om olika religioner, men när det bara var himlen som skulle uttolkas, så var det ju helt fel, att tala om olika religioner.

Uttolkningarna blev nedtecknade, och sedan vi glömt bort vad de var uttolkningr av, så blev skrifterna heliga och himlen blev vetenskap eller vidskepelse, beroende på hur man hanterade observationerna.

Det Zehren observerade i GT var hur texter och sifferuppgifter kunde knytas till astronomiska observationer. Då jag först läste det, tyckte jag åtskilliga sidor var jobbiga. Sifferuppräkningar hit och dit. Men det finns annat också.

Herren kommer från Sinai, från Seir går han upp över sitt folk” (5 Mos 33:2). Är det Ur-innevånaren Abrahams mångud som går upp?

Nja, vi kan läsa i profeten Habackuks bok: ”Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Himlen är uppfylld av hans prakt, jorden är full av lovsång till honom. Glansen är som solens ljus, som fått sina strålar av honom” (Hab 3:3f). Lite senare står det att läsa i vers 11: ”… och månen stannar i sin boning för skenet av …”.

Enligt Zehren möter vi här en manlig Venusgudom. Denne har framträtt i teologin, då de astronomiska kunskaperna gjort klart för de vise männen, att Gud är en.

Jahvé är varken Morgonstjärnan eller Aftonstjärnan utan Han har planeten Venus som sin himlakropp, och budskapet är: ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en.” (5 Mos 6:4).

Slår man ihop två gudinnor får man tydligen en Herre! Och Zehren konstaterar att man också får blodiga sektstrider, där profeter ”fyllda av hat rasande vände sig mot himladrottningen.” (sid 351).

Den blodiga debatten gällande huruvida Gud är Solen, Månen eller Venusstjärnan har idag blivit inaktuell. Det är samma sak som med kättar- och häxbränningarna. Frågan är inte längre aktuell. Nu är det andra saker de fromma diskuterar, när de skär halsar och offrar sig själva. Vi får be till Gud, att Han belönar alla sina fromma efter förjänst.

Advertisements