Etiketter

, , ,


Det här är en fortsättning på eller kommentar till föregående, d.v.s. detta inlägg. Men det leder också in i en kontroversiell fråga, in i en hädelse.

Vår religion

vad är det för religion vi har egentligen? Det har jag redan frågat, men jag tar risken att ses som tjatig. Vem skapade allt vi tror på utöver den oacceptabla försoningsläran? Kejsare har aldrig accepterat den och kan aldrig acceptera den!

Vända andra kinden till? Den som gör det kan inte bli kejsare.

4264577141

Kejsare har tidigt styrt och ställt i kyrkan. Det har jag skrivit en del om, bl.a. på tal om arianismen. Det finns skäl betvivla, att den den lära vi har, förutom delen med försoningskravet, har någon likhet med vad som ursprungligen skapades.

250px-Rome-Capitole-StatueConstantinLäs gärna om ”den förste kristne kejsaren”, Konstantin. Det är mycket motsägelsefulla uppgifter om hans kristna fromhet redan i Wikipedias artikel. Den finns i kort svensk version.

Politik

Han var överstepräst i en annan religion, där han själv hade gudastatus. Det var trots detta ändå han, som var påve och kanske mer än det. Roms biskop var bara biskop, en i mängden. Det var Konstantin, som presiderade och domine-rade, då beslut fattades om vad kyrkan skulle tro på.

Han lät sig döpas på dödsbädden av en biskop från förlorar-sidan, en arian. De biskopar han dömde som segrare hade dock de politiskt lämpligaste åsikterna. Efterträdaren, som utsåg sig själv efter traditionellt kejserligt blodbad bland sönerna och deras kusiner, valde arianismen. Det gjorde även de därpå följande kejsarna.

Det var således varken tro – inte ens kejsarens personliga – eller filosofi som styrde besluten! Det var i stället ren politik. Kallham-rad maktpolitik.

Så utplånades minnet av Jesus

Och efter att Konstantin av sina skäl bränt arianernas skrifter, efter att arianerna senare bränt sina motståndares skrifter och efter att dessa i sin tur senare bränt arianernas skrifter, så hade vi en helig tradition att bränna kätterska böcker. Därför finns inte mycket kvar att forska i.

Alla texter hade innehållit för endera sidan oacceptabla uppgifter och tankar. Vi kan tänka oss, att det är därför inget finns bevarat i skrift utanför evangelierna om de nytestamentliga händelserna. Det som finns tycks vara senare förfalskningar.

Det är därför möjligt, att som somliga gjort, dra allt i tvivelsmål: ”Allt är påhittat! Någon historisk Jesus har aldrig existerat!” Den länken leder till Roger Viklunds bevisföring för de teserna.

Nu har vi ju evangelierna! Men när vi ser vilka politiska krafter som förmedlat dem till oss, uppstår tvivel. Är de trovärdiga för-medlare?

Kristi mirakler?

Läser vi om Konstantins tid och den kristendom som då rådde, blir man lätt mörkrädd. Det som gällde var mirakler och tecken. Krav på sådana gjorde Jesus ilsk, enligt evangelierna:

”Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” (Matt 16:4, vilket är en upprepning(!) av evangelisten, se Matt 12:39). 

Jag fick lära mig redan före 1960 – under kristendomsämnets lektioner i morgonbönernas gamla realskola – att upprepning var det normala sättet för Jesus att stryka under ett viktigt budskap. Läroverksadjunkten påpekade, att i 1917 års svenska Bibel översätts Jesus upprepningar till ”Sannerligen säger jag eder, att …”.

Matteus pekar två gånger ut fariséerna som ett ont och trolöst släkte, därför att de kräver mirakler! Upprepningen kommer inte direkt i en följd, men för en tidig evangelist med trång ekonomi var den dyra skrivmaterielen endast avsedd för viktiga ord. Så det här var en understrykning av något centralt!

Antikrists mirakler

Och budskapet är, att tecken eller underverk är ting som känne-tecknar andra än Jesus: ”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.” (Matt 24:24).

Ja Halleluja, som det heter på healingmötena. Det står alltså om sådana i Bibeln, men skeptikerna tror ju inte på den och dess profetiska ord. Det tvivlet är värre än hädelse, det är ett brott mot förnuftet.

Men denna Jesu ilska är en motsägelse! Evangelierna handlar till stor del om hans underverk. Alltså ljuger han och talar därtill obegripligt: Vad är ”Jona-tecknet” för något?

Om Jesus talar sant, är miraklen någon annans. Den som då kan misstänkas är kejsaren. Mirakler och tecken var ju något som kännetecknade just den hedniska översteprästens kyrka.

I så fall hade man problem. Allt olämpligt skulle rensas bort, och bara det godtagbara få var kvar. Det fanns redan ett NT, vars förespråkare stred för sina texter mot gamla motståndare med andra evangelier. Det var skapat av den kyrkoriktning, som anpassade sig till kejsarens styre, och som redan före Konstantin rört sig mot en teologi med tecken och underverk.

Politiken

Det tvingade kejsaren att acceptera texterna, trots motsägelser och diverse olämpligheter. Sådant kallas politik (välja det möjliga och kompromissa). Men det finns en hel del att säga om detta NT. Det hade hur som helst skapats utan att man visste vilka önskningar ”den förste kristne kejsaren” skulle komma att ha på texten.

Det fanns alltså inte någon helt godtagbar text. Ljugande för sig själva, svårt misshandlande logik, förnuft och förstånd, kanoni-serade man den av kejsaren godkända versionen av Guds Ord. Problemen som uppstod löstes med dogmen, att endast kyrkan hade tolkningsrätt. Kyrkan fick monopol på utbildningen av politruker.

De brev som skrevs av Paulus, redigerades av hans fiende, den misogyne villoläraren Pseudopaulus. Resultatet blev motsägelser, vilket jag påpekade i förra inlägget med länkar till vad jag tidi-gare skrivit i ämnet.

Vi kan upprepa det ovanstående budskapet, men med andra ord: När nu även evangelierna är motsägelsefulla, blir frågan om inte också de hanterats på ett liknande sätt. Hade Pseudopaulus bara kontrollen över Paulus brev? Var han ensam eller ingick han i en grupp, som tog över kyrkan?

Svaren är självklara, och vi kan i det fallet tro på Jesus och Pau-lus! Bedragarna är oundvikliga, men ”Ve den människa, genom vilken förförelserna kommer!” Alla de tre synoptiska evangelierna är överens med Paulus (t.ex. Luk 17:1-3). Kyrkan har alltid hållit med, men givetvis pekat ut sina kritiker som villolärarna.

Villolärare

Villolärare har alla grubblare kallats, när de ifrågasatt de orimliga lärorna. Varje försök att få ordning på budskapet leder till hårda domar. Bokstavstroende Bibelälskare och skeptiska Bibelhatare förenas i kravet på blind tro på ”Guds Ord” hos de kristna.

Du skall tro på allt i Bibeln! Att ”godtyckligt” välja ut det man vill acceptera ur buffén accepteras inte. Då är du inte kristen. Flera välkända debatterande biskopar har fördömts. Villolärare!

Humanisterna godtar dig inte som kristen, om du inte i deras ögon är tillräckligt dum i huvudet. Det går ju mycket lättare att argumentera mot dig, om du är det.

Godtycket

Men hur är det med godtycket? Om Jesus säger, att han inte skall utföra några mirakler och sedan gör flera stycken, så måste jag ju välja. Vad är sant? Ljuger han ibland?

Jag har gett en allegorisk förklaring av utspisningsundren, en för-klaring som stöds av Jesu ord. Det inlägget har skrivits om, och en korrigering har gjorts av en felaktig hänvisning. Det finns mer om just denna viktiga typ av allegorier i Bibeln.

Är det godtycke att välja logiskt? Vad gör jag för fel? Skall jag inte välja alls? Skall jag tro på två motstridiga påståenden sam-tidigt? Nej – Om jag skall tro, så måste jag ha rätt att välja efter mitt förstånd. Logik kan inte definieras som godtycke.

Förstånd och logik har i alla fall lett mig till detta: Ursprungligen handlade budskapet om försoning. Det kan aldrig vara fel, annat än ur den krönte härskarens synvinkel.

Att dränka budskap

Sedan slaget vid Kadesh för 3000 år sedan, inte det första, men väl det första dokumenterade, har krigen fortsatt både utan för-soning och förskoning. Om det inte går att förtiga försonings-budskapet, så kan man i alla fall dränka det i de berusade pro-feternas spyor.

Det och detta är samma länkar som ovan. Skall jag vara över-tydlig, så är underverksberättelserna det skitsnack Konstantin behövde, för att dränka de moraliska invändningarna mot hans kraftfulla politik. Sådan politik har alltid imponerat och kommer antagligen att fortsätta göra det.

Och underverksberättelser har samma kraft och motivering än idag. Fast det är andra kejsare. Länken beskrev bara en.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements