Etiketter

,


Och jag blandar mig i.

Tro och tro

Många undrar över vad som är tro. Är det att tro på revbenet? Jag har tidigare påpekat, att redan Paulus lekte med ordets olika betydelser: ”Genom tro till tro” (Rom 1:17).

Enda rimliga tolkning jag finner, är att vi, genom att tillägna oss läran, filosofin, ideologin, budskapet, skall få ett samvete. Samvetet är vår tro på vad som är rätt och fel.

Nazistisk tro

Nu kan samveten vara tvivelaktiga: Nazistens samvete tillät honom inte att tiga om juden som gömde sig i källaren. Läran, ideologin eller budskapet måste vara rätt, för att skapa ett riktigt samvete, ”den sanna tron”.

Det här löser vissa problem, men skapar genast nya svåra frågor: Paulus tycks mena, att vi måste göra det vi tror är rätt. Vi kan ju inte göra det vi tror är fel! Hur skulle det bli? Men det blir magstarkt! Vad är det för gudomlig ordning vi har egentligen?

Juden och muslimen är tvungna att följa sina matregler. Nazisten måste gasa och kremera judar. IS-jihadisten måste bränna fångar levande. Gör du inte det, som du verkligen tror är Guds vilja, så går du förlorad!

Därför ligger en tung börda på missionären och läraren. Paulus är helt förtvivlad över sina misslyckanden. Bl.a. följande texter, som kräver en del läsande, ger stöd för texten ovan (1 Kor 8, Gal 1:6ff, 3:1ff, 2 Kor m.fl.).

Men kanske är idén, att idioter måste få förlåtelse för vilka idiotier som helst. Vi är så tvärdumma i huvudet varenda en, att detta är enda möjligheten. Som religiös dogm låter det riktigt trovärdigt.

Tro på mening och värde

Människor tror eller tror inte på mening och värde. Tro på en mening med till-varon innebär tro, att våra handlingar får konsekvenser, som kan värderas som goda och onda. Många vägrar tro på en sådan mening. De förnekar begreppen gott och ont. De anser dem vara illusioner utan verklig existens!

Debatten om detta spårar alltid in på frågan om Guds existens.

För många troende är nämligen den frågan viktigast. För den troende är tro på Gud en oerhörd förenkling. Han slipper grubbla på svåra filosofiska frågor. Det är bara att åberopa Gud och en helig skrift.

För de otroende är det mycket lättare, att bestrida Guds existens, än moralens och konsekvensernas existens. Vill den otroende inte finna sanningen, utan bara vinna debatten (få rätt), skall han alltså byta ämne, och tala om Gud.

Vi får därför gärna en debatt om Gud mellan dumma, troende som otroende. De varken vill eller kan diskutera mening och värde eller moral och konsekvenser.

Allt sådant finns i eller gäller för det medvetande som upplever dessa ting. För att de skall vara icke existerande bör också medvetandet vara icke existerande. Själens eller medvetandets existens är alltså kärnfrågan.

Om medvetandet har en självständig existens, och vårt medvetande är likt en droppe ur ett hav (Himmelshavet, en av mina etiketter här bredvid), då kan det havet beskrivas som Gud. Fast är den gudsbilden sväljbar för troende? Gudar, inte bara den kristna, skall tuggas och sväljas.

Sväljer du resonemanget, så bevisar din existens Guds. Du är ju en del av Honom. Hans existens skulle i så fall ha bevisats av en tryckknapp och en voltmeter. Skall vi verkligen tro på det där experimentet?

Advertisements