Etiketter


Stämmer det jag försökt förklara?

Panteismen beskriver ”Spinozas Gud”, den som Einstein skulle kunna tänka sig. Pandeismen är en vidareutveckling, som vi därför kan intressera oss för. Det borde ju kunna vara något med idén, men …

En skola inom pandeismen (som Einstein kanske skulle haft invändningar mot) säger att en personlig Gud blivit en opersonlig gud i samband med skapelsen. Gud skapade den fysiska världen av hela sin egen icke fysiska existens. Den världen, hela universum är då Gud.

Innan världens skapelse var Gud ett medvetet Jag. Men det går att diskutera om detta är logiskt och motsägelsefritt. (Det går även att diskutera om mina formu-leringar av det ena eller det andra är missförstånd.)

Orsaken till att medvetandet gick förlorat, skulle varit att guden splittrades i begränsade delar, då han skapade världen av sig själv. Därför har Gud inte kunnat ingripa i världens skeenden efter skapelsen. Denna skola är således en konstruk-tion för att förklara teodicéproblemetMen …

Det vi menar med medvetande innebär först observationsförmåga. Därefter inne-bär det att hantera sina observationer, att reagera för dem. Om detta förutsätter, att observationsförmågan uppfattar sig som ett ”Jag” skilt från sina observationer, är det ju faktiskt tvärtom: Jaget och medvetandet uppstår först när en opersonlig och omedveten Gud splittras i Den Seende och det sedda.

Mitt Jags existens kräver att Ditt Jag finns …

En opersonlig urkraft gör sig medveten och personlig genom att skapa världen. Innan fanns ju inget att vara medveten om. Utan vänster finns inget höger, och utan Du eller Det finns inget Jag. Det måste finnas ett Du eller något annat, som inte är Jag.

Jaget är en reflex! Jaget reflekterar omgivningen! Jag tror inte att det är en slump, att morfemet r (+ vokal, ofta e, så att det blir re-) dyker upp här. Kommer ni ihåg mitt första inlägg och några till? Dunkelt och såsom i en spegel, enligt Paulus (1 Kor 13:12, Bibel 1917).

… eller utan något att observera finns ingen observatör

Personlighet bestäms av a) sättet att observera, b) sättet att hantera observa-tionerna, c) sättet att förhålla sig till det observerade, samt d) därav skapad erfarenhet. Det där i punkt c) kan beskrivas som medvetandets (personens) reaktion (eventuella tankar och handlingar) med anledning av observationerna.

Medvetandet reflekterar. Observationerna reflekteras. Vi kan säga, att medvet-andet berättar vad det ser på ett sätt, som liknar spegelns. Fast bilden lagras. Den blir permanent. Världen är ett stort dataminne. Allt som hänt finns lagrat.

Men berättelsen eller spegelbilden är en bearbetning av observationen. Den är en omvandling.

Kom ihåg Djupet i Bibelns skapelseberättelse!

Den skapelseberättelse, som jag presenterat, säger att världen är en spegelbild av det Gud ser. Men det enda Han ser är Sig Själv. Något annat finns inte enligt pan-deismen. Allt som finns är delarna som uppstod när Han splittrades. Världen är alltså en bild av en sönderdelad Gud.

I bl.a. indisk/buddistisk teologi är människornas medvetanden droppar från ett hav av medvetande. Havet är Gud, och vi är droppar av Honom, delar, bitar av Honom. Det är våra medvetanden havet Gud ser, då Han skapar den fysiska världen som en spegelbild av oss, då vi som små dimdroppar driver fram över det spegelblanka Djupet.

Det är våra medvetanden, som av eller i Guds icke fysiska kropp omvandlas till en fysisk bild. Det är våra medvetanden, som omvandlas till vår värld.

Människan fungerar på samma sätt som Gud. Vi observerar, även oss själva, och reflekterar. Det vi då presterar (tankar och handlingar) bestämmer vi, den fria viljan, men andra observationer hade lett oss till andra prestationer. Vår fria vilja, slumpen eller rouletthjulet, om vi vill likna oss vid det, påverkas av informatio-nens knuffar.

Vi skapar likt Gud en bild av det vi observerar. Men vår bild är en mental bild av den fysik, som Gud gjort sig till. Den fysiken omvandlas till en mental bild, som vi lagrar i våra fysiska kroppar. Guds bild är en materiell bild av det mentala vi gjort oss till. Den bilden lagrar Gud i sig, i den värld Han är. Världen påstås ju vara den pandeistiska guden.

Pandeismens problem

Då uppstår frågan om vi saknar medvetanden. Vi är ju den i småbitar sönder-delade Guden. Då skall vi vara opersonliga. Men vi är personer. Vi är medvetna Jag allihop. Pandeismens beskrivning av skapelsens konsekvenser håller inte.

Splittringen orsakar medvetande. Den orsakar inte omedvetenhet. Men varje människa sitter sedan med sin bit kunskap. Du vet inte vad jag vet o.s.v. Så splittringen orsakar okunnighet, men det är något annat än omedvetenhet.

Men nu påstår buddhister, att förlusten av det bedrägliga jaget och uppgången i Nirvana skulle vara någon form av högre medvetande. Det är i så fall så högt, att vi inte begriper det. Är det bara flum, eller går det att få till något av det? Vill någon grubbla?

Vill vi på något sätt tro på Jesus perfekta Jag?

Vi västerlänningar skulle kanske spekulera om det perfekta medvetandet. Medan buddhister förkastar alla idéer som bedrägliga, värderar vi dem och anser vissa moraliskt bättre än andra. Den för buddhister tvivelaktiga personligheten kan för oss vara gudomlig, om den hanterar punkterna a), b) och c) ovan på rätt sätt.

Det Jaget fungerar och klumpar därför ihop sig med andra perfekta Jag till en Gud. Vi skapar Gud. Fast det blev ju helt upp- och nedvänt. Vi skapar Gud! Är det någon, som kan hitta på något bättre? Det här hopklumpandet passar dock väldigt bra ihop med NT (Joh 17:21). Det är annars en väldigt dunkel vers.

Meningen med alltihop

Sammanbrottet för pandeismen ger möjligheter till sådana spekulationer och hypoteser.

Om det är så, att medvetandet uppstår, då världen skapas, så är människan även i det avseendet en avbild av Gud. Naturen är universum eller en människa och däri uppstår medvetande. Men vad är det då för skillnad mellan Gud och oss? Vi hamnar i en mängd svåra frågor.

Som exempel kan vi försöka säga, att syftet med skapelsen är att skapa medvet-ande, personlighet, Jag. Vems syfte? Hur skapar man sig själv? Möjligen kan man tänka sig en ”primitiv” mental urkraft, som utvecklas till ett medvetande via en evolutionär process. Det som fungerar lever vidare och utvecklas.

Jorden blir en skål i ett laboratorium. Här odlas den materiella bakterien Jag. Dess DNA är mentalt och detta mentala är de sporer som blir kvar då bakterierna dör. Efter kokning i provröret Skärseld hälls sporerna åter ned i skålen med närings-lösning och de som överlevt (de som fungerar bäst) sprider sig i skålen och föro-renar den.

Eller vi säger att Moder Jord är smittad och ber till sin Gud om penicillin. Men vi äckliga klet blir resistenta. Evolutionen gör oss starkare. Det lilla stänkets (den lilla droppens) mål är att nå, att uppnå, att bli Gud? För en liten bacill är det att spänna bågen högt.

Jag märker att det går att spekulera mycket mer kring detta. Hjärnstorm kallas det, när man gräver i medvetandets vilda flöde genom landskapet. Det river upp mycket. Då får man ta fram vaskpannan. Går det att hitta något guldkorn i all lervälling?

Annonser