Etiketter

, ,


Kopernikus och Gallileos avfall

Det mest kända exemplet på kätteri eller avfall från den Rätta Läran tror jag är Gallileos hävdande av Kopernikus astronomi.

Den strider mot Ptolemaios världsbild, som hade blivit kyrkans. Ptolemaios levde åren 90-170 e.Kr. (ungefär). Hans idéer var en kompetent vidareutveckling av arbete, som utförts redan av Hipparchos  (ca 190-125 f.Kr.), och som Ptolemaios redogör för i sin vetenskapliga skrift ”Almagest”.

Redan Aristoteles (384-322 f.Kr.) hade pysslat med denna världsbild, som innan han försåg den med 55 kristallsfärer (sfärernas harmoni) bara hade 33. Innan den fick så många hade den bara 27, och någon gång var det bara åtta sfärer. I dessa rörde sig himlakropparna. Hipparchos fann det lite för komplicerat.

Viktigt i sammanhanget var att Aristoteles angav att vatten är ganska tung, och därför söker sig nedåt. Luft är lätt och söker sig uppåt. Att Jorden står stilla i världens mitt bevisas bl.a. av att det inte blåser förfärligt, vilket det skulle göra om jorden kretsade med förfärlig fart genom lufthavet kring solen. Det är ju luft däruppe mellan sfärerna, men utanför den yttersta är det tomrum, primum mobile.

Judarnas avfall

Det tycks som om judarna redan på Jesu tid hade avfallit från Moseböckernas lära till den grekiska ”hedendomen”. Varken Ptolemaios eller Hipparchos var några bibliska profeter. Det finns ingen bok med deras namn i GT!

Kyrkan anslöt sig aldrig

Således lade sig redan ur- och fornkyrkan sig till med den grekiska världsbilden. Vad som stod i Bibelns skapelseberättelse struntade man i. Eller kanske man inte begrep ett dyft av den. Hur som helst, Bibeln tycks ha varit utan betydelse, då man i detta fall fastslog, vad som är kristen tro.

Kyrkan har alltså aldrig trott på Bibeln! Varför skall man då kräva av den, att den plötsligt skall hålla sig till den och till sina bekännelseskrifter? Vad är det för nytt påfund, som skeptiker och ateister vill påtvinga kyrkan? Kan de kristna inte få hålla sig till sin heliga tradition, att tro som det behagar dem?

Bråka om läran kan de väl få göra inbördes! Det har de ju gjort så bra själva, utan hjälp från utomstående. Men vi kan ju gå igenom skillnaderna mellan den grekiska astronomin och Bibelns.

Grekerna trodde alltså på kristallsfärer, som inneslöt luft och ytterst avskilde oss från tomrummet. Tycho Brahe chockades därför av en komet han såg, för han insåg, när han studerade den, att den borde ha kraschat Guds heliga kristallskål.

Bibelns astronomi

Bibelns astronomi har jag skrivit om förut, men jag tar det igen. Gud skiljde vattnet ovan från vattnet nedan med ett himlavalv eller himlafäste. Det är forn-antikens gamla egyptiska, babyloniska och sumeriska tro på himmelshavet.

Himlen är blå, därför att det är vatten däruppe! Det är ett sötvattenshav! Och himlavalvet läcker. Det kallas regn. Det är det som är paradisfloden, som delar sig i fyra grenar, varav en rinner i Afrika (landet Kush) och en rinner i Asien (Eufrat).

Fundamentalistiska kreationisters tro på enorma geologiska förändringar efter Adams tid för 6.000 år sedan, för att förklara det här, är alltså helt obibliskt. Regnet delar ju forfarande på sig! Det rinner ännu nerför både Eufraut och Nilen. En del rinner även nerför Fyrisån och Amasonas. Motsatsen står inte i Bibeln.

De sumeriska gudarna är fiskar (Oannes; googla på honom). De brukar glittra i havet. Ibland är de grodor och krokodiler, särskilt i Egypten. Det var där Moses fick all sin utbildning, inte minst teologisk sådan.

Jag har redan sagt det. Ökade kunskaper nödvändiggör på flera sätt att vi avfaller från våra läror. Det kallas utveckling. Ökad kunskap är inte det samma som ökad insikt, men det möjliggör och underlättar sådan.

Sanningsanspråket då? Det måste jag fundera ett tag på. Vad är sanning? Och skall kyrkan verkligen föregå med dåligt exempel och göra anspråk på att besitta den här sortens sanningar?

 

 

 

Annonser