Etiketter

, , , ,


Det forntida mytiska ursprunget till julberättelsen

Jag fick tips om en intervju, av vilken jag försökt skapa en mycket fri och förkortad tolkning. Engelskan är inte så svår, och det kan nog ge en del att läsa originalet.

Den som intervjuades är dr. Tony Nugent, som i femton år var lärare vid Seattle Universitys avdelning för teologi- och religionsstudier. Tony Nugent är även förordnad som presbyteriansk ”minister” (prästerlig funktion i en kyrka utan biskopar, prästvigning och apostolisk succession).

Hans ord är nog kontroversiella även i föga åtdragna bibelbälten.

*

Nugents början

Julberättelsen med den obefläckade avelsen och Jesu födelse hittar vi hos Matteus och Lukas. De lärde har för-vånats över att Josef och Maria tycks ha glömt alltihop, då en tolvårig Jesus får dem och andra att häpna. Varken då eller senare nämner NT de märkliga händelserna.

Referenser mellan julberättelserna och resten av NT sak-nas. De misstänks därför ha skrivits senare, än de andra delarna av de evangelier i vilka de ingår.

De skrevs av personer som hämtade Jesus genealogi ur motstridiga källor, men de var däremot överens om att Maria var en ung kvinna. De språklärde är idag överens om att ”jungfru” är en felöversättning.

Nugent får frågan: NT varken refererar till eller behöver julberättelserna som bakgrund. Varifrån har de då kommit?

Ett delsvar är att NT skrevs på grekiska av människor fostrade i grekisk kultur, där märkliga personer skulle beskrivas med en gudomlig far: En gud såg en mänsklig drottning och frestades. Vid nattligt besök föregav han sig vara maken och avlade både Alexander den store och Augustus.

Första egna kommentaren (en lång en):

Domprost emeritus Gunnar Helander (1915-2006) från Västerås, berättade en gång i en artikel i VLT (lokal-tidningen), att romerska kejsare skulle tituleras ”Herre, Gud och frälsare”.

Inte bara idén om det gudomliga faderskapet, utan även titulaturen har stulits från hedningarna. Jesus skulle vara lika märkvärdig som kejsaren i den arianska varianten av kristendomen!

De påstått tjuvaktiga judarna

Jfr Paulus ord riktade till fromma judar om deras tempel-stölder (Rom 2:22). Men fromma judar vidrörde absolut inte orena ting. Jag tror, att den mycket lärde Paulus här bör tolkas som, att han väl kände till sina hedningars religioner (t.ex. Egyptens luftgud Shu, Ef 2:2). Likt nutida kristna teologer såg Paulus spåren av gamla läror i den han vuxit upp i.

Kanske är dessa ord (Rom 2:22) ett avståndstagande från vanan att ge rang åt den egna läran, genom att blanda in allmänt högt vördad hedendom i den. Även inom juden-domen hade man hävdat: ”Våra heligheter är lika heliga som era, så det så!”

Den prostituerade oskuldens konung och dyrkare

Assyriens storkonung Sargon I regerade 1920-1881 f.Kr., några sekler före Moses tid. Han dyrkade Ishtar, himmels-gudinnan (Venus) efter vilken GT’s Ester (namnet kan ha haft betydelsen stjärna) fått sitt namn.

Via kilskriftstexter låter Sargon sina skrivare berätta, att Ishtar bland annat kallas ”Jungfrun”, till och med ”den heliga jungfrun”, men även ”den jungfruliga modern” och ”den havande”.

Men det räcker inte! Ishtar kallas ofta också ”Skökan”. Hon är den prostituerade heliga Jungfrun, Himmelens obefläckade drottning (Venus)! Kommer ni ihåg Visheten (Sofia), Guds Vishet, som går på gatan i GT och antastar ovilliga män? Då Hon är allsmäktig (Vish 7:23) måste Hon vara Gud själv.

Släng dig i väggen Jungfru Maria! Det där slår du inte, även om du försökt få det till, att du (om än med till-namnet Magdalena) gifte dig med Sonen. Så skall man göra enligt gamla traditioner i gudavärlden.

Och orden flyger 

Ishtar var i mer än tusen år namnet på storgudinnan med många namn. Venuskulten spred sig bland folken, som ofta gav henne sina alldeles egna namn eller varianter på namnet Ishtar.

Den nordvästsemitiska gudinnan Astarte är en kognat till Ishtar. (Kognat: ord med gemensamt ursprung eller ety-mologi.) Förvrängt för att passa ihop med de nya språken kom namnet Ishtar på en resa åt nordväst via goterna till fornnordiskan som Astrid. Astrid kan betyda gudavacker.

Ett helt annat namn på henne är Sippora (fågeln, duvan), vilket även Moses hustru hette. Det vi ser är en butik fylld med ordens kunskapsbitar från hela dåtidens värld. Man tog de ord man tyckte passade och kokade en gryta.

Men ofta är Flugornas Herre flygledare

Alla var oense om vilka ord som är bäst att tugga. Det är ju meningen, att det skall smaka fågel, men luftguden Shu är ju även flugornas Herre, och även de orden flyger.

Många fler än fariséerna, sadducéerna och esséerna stred om läran. Sedan fortsatte de kristna att slåss inbördes och nu är det muslimerna, som dödar varandra i sådana strider.

Vi fick ovan två olika gudar: Jesus, född av en kvinna för 2000 år sedan, efter att hon varit ihop med guden ”Den Helige Ande”. Och så var det Kristus, som var till från Begynnelsen, före världens skapelse.

Det kan inte vara samma gud! Den som dyrkar bägge två är polyteist! Googles översättningsfunktion ger, ihop med olika uppfattningar om ”Kristi väsen” och andra hett om-debatterade teologiska spetsfundigheter, ytterligare ett antal gudar.

När den renlärige är riktigt dum

Vad sägs om Christ, Hristos, Kirista, Mesih, Masiix, Masih, Macex, Tswy Yexus, Khetos, Chúa Kitô, Jezikri och Kris Ia. Jag hittade Chrystusa också – och en Kristuksessa.

Det sista är visst finnarna, som gjort en sessa av honom! Det kanske är dags att upprepa Erik den Heliges korståg för 850 år sedan. Det tycks ju ha misslyckats. Fast finska historiker förnekar, att det var ett korståg.

Det kanske är vid språkens gränser, som vi presterar en del av våra idiotier. De slaviska språkens ord för tysk lär betydde ”de utan språk/tal”. Grekernas ”barbar” var inte heller särskilt intelligent.

Vi förstår inte varandra. Skulle vi vara mer intelligenta, när vi försöker förstå religion och filosofi? Vårdslöst språk blir med tiden nya språk och i vårdslösheten förökar sig religionerna som flugor.

När duvan blir en smittspridande spyfluga, dör barnen. Vi vill ha tillbaka duvan! Kan Visheten återuppstå? Just nu verkar Dödsriket härska. Slut på den kommentaren.

Gud adopterade Jesus?

Från dr Tony Nugent: De första kristna, som var judar, trodde inte på jungrufrufödseln. Josef var far och Jesus adopterades av Gud vid vuxen ålder.

Jag skulle gärna sett en mer ingående förklaring från Nugent om detta, men för att kunna fortsätta diskutera honom, sväljer jag påståendet tills vidare.

(Det jag bland annat skulle vilja fråga om, är vad Gud adopterade, kroppen eller själen? Jorden verkar det främmande, att Han skulle adoptera. Det blir någon konstig sorts materialism. Och vad menas med att adoptera själen? Och hur hanterar man anden i detta? Hela medvetandet? Det här blir mycket. Vi hoppar över det tills vidare.)

Andra egna kommentaren: Adoptionens idé bör vara ganska främmande för dagens kristna. Martin Luther lärde ju, att Johannesevangeliet är det främsta, och där är Kristus Ordet, som var till från Begynnelsen. Ordet är Gud själv!

Om det går att tolka de andra evangelierna som Nugent hävdar, så får vi helt andra religioner. Vem som är kristen och vilka som inte är det … Det får vi slå ihjäl varandra om. Det finns en konsultfirma IS nere i Syrien vi kan anlita för utbildning och rådgivning.

Jämför med hur människan Kon blev adopterad av sin farfar, guden Rig i fornnordisk myt. Kon blev då stamfar till alla sina ungar i oräkneliga led, konungarna. Jfr Folke Filbyter och folkungarna! Se ”Mera Asa-Sara och serafer”!

Kons biologiske far var Jarl (jfr engelska ordet earl). I norr var kungen den främste bland jämlikar, men i söder var kejsaren ensam i toppen. Därför var han också ensam som helig gudason i romersk hedendom. Slut på den kommentaren.

Hednisk kristendom

Enligt Tony Nugent hävdar Markus adoption vid dopet (Johannes döparen) och Paulus sådan vid uppståndelsen. Men med tiden ersattes judisk kristendom med romerskt hednisk sådan.

Sedan nämns att Johannesevangeliet placerar sonskapet till tidens början. Det finns då fyra åsikter: Jesus var Guds son från tidens början, från födelsen, från dopet och från uppståndelsen.

Tredje egna kommentaren: Det finns en femte åsikt. Det var Kristus och inte Jesus, som var Guds son. Kristus är Ordet som var till från begynnelsen, som är den Gud som uppenbarar sig i människan.

I mina föregående inlägg har jag talat om serafernas huvuden. När själ och ande gemensamt, i kärleksfull om-famning, skruvar sig upp mot Himlen uppstår gudomlig-het. Det är mysteriereligionernas kärna! Enligt Paulus är det bara ”de andliga”, som kan förstå, inte de psychikós (1 Kor 2:14, Bibel 1917, Bibel 2000).

Paulus använder flera gånger formuleringar som den här: ”… med honom som är huvudet, Kristus.” (Ef 4:15). Och Nugents påstående, att Paulus skulle hävda adoption vid uppståndelsen, stämmer inte orden i (Kol 1:15-18), där Paulus definitivt låter som Johannesevangeliet: Kristus är Ordet från Tidens Begynnelse.

Att Paulus är motsägelsefull, förklaras lätt med Pseudo-paulus. Läs orden till Korint om att mannen är kvinnans huvud (1 Kor 11:3,7). Läs även andra dumheter i de instoppade verserna. Vi ser skillnaden mellan Paulus och den redigerande fjant, som tydligen hatade hans åsikter. Slut på den kommentaren.

Evangelierna som felbyggda hus

Jag beskriver Tony Nugents åsikt så här: Julberättelserna i evangelierna blev en sen tillbyggnad till ett hus, som blivit så heligt, att man inte fick såga upp dörrar i väggarna mot de nya rummen.

Man tar sig inte emellan julberättelserna och övriga delar av evangelierna. Ett problem är änglarna. De har judarna stulit ur avgudarnas tempel, och så har de hamnat i NT. Nuget namnger några av de halvstora gudar, som var budbärare åt eller rentav uppenbarelser av hedniska storgudar.

Nugent hänvisar till en del röriga myter om Jesus som en ängel (Gabriel), som först materialiserades och hade sex med Maria, och sedan blev Jesus. Iden skall ha varit populär i tidiga kyrkor, innan änglarna separerades från gudar och människor.

Fjärde egna kommentaren: Paulus är i allmänhet fientlig mot änglar. Man kan tro, att han mest tänker på sådana med svans. Detta skrev jag lite om i slutet av ”Feminism i Bibeln, avsnitt 2”.

Men han antas även mena både personifierade natur-krafter och samhällsstrukturer. Statsmakten är ju en ande-makt som uppenbarar sig i kejsarens person.

Paulus blir då begriplig, när han jämställer ängladyrkan med avguderi! Men gör vi Jesus till en ängel, blir det väl inte riktigt bra. Fast vi får ju gärna bära en kristen tros andemakt, som en krona på huvudet. Dess teologi kan vara ett stöd i livet (1 Kor 11:10, men bara i 1917 års översättning, nya översättningen och noterna till den är helt uppåt väggarna. Se åter ”Feminism i Bibeln, avd 2).

Änglalära och sådana ting hör till den vidskepelse, som blommade upp kring arianismen. Den räknas som den svåraste villolära kyrkan någonsin råkat ut för. Slut på den kommentaren.

Nugent påpekar att stjärnorna är änglar.

Kommentar: De tre vise männen var astrologer. Det här var en gång hednisk vidskepelse. Nu när de förlorat sitt innehåll av tro, är de söta historier lämpade för skådespel i skolor. Vi bör kunna uppskatta dem som myter och tolka dem på lämpligt sätt. Det är inte kristna myter. De är spår av mänsklighetens kulturhistoria. Att klippa av vår tankes rötter av respekt för sentida bigotterier är väl närmast brottsligt.

Det finns mer att skriva i ämnet, men jag tänkte få ihop det här före julafton. Jag får skriva mer senare, eller om det blir någon kommentar.

Annonser