Etiketter

, , , , , ,


Forts.

En lärd bok om tibetansk buddism

Ja, vad vet vi om Apuleius religion? Den Gyllene Åsnan, som Augustinus namngav den, kallas även Metamorfoser. Den skall inte förväxlas med Ovidius verk med samma namn. Under det namnet nämns Lucius Apuleius bok i en not till ett av förorden till ”Den Tibetanska Dödsboken”.

Den svenska översättningen av Den Tibetanska Dödsboken börjar på sidan 189! Dessförinnan är det ”bara” förord och kommentarer. Flera är skrivna av den amerikanske antropologen Walter Ewans-Wentz.

Orientalisten John Woodroffe, som var brittisk chief justice i det koloniala Indien, samt psykoanalytikern Carl Gustav Jung har skrivit var sitt, liksom Ernst Lothar Hoffmann, en tysk som konverterade till buddismen och blev specialist på den tibetanska varianten.

Boken avslutas även med ett kommenterande tillägg. Däremellan finns den text, som kallas Dödsboken, men de sidorna är till hälften fyllda av förklarande noter, och det i en mindre stil än den översatta tibetanska texten. Bakom titeln ”Den Tibetanska Dödsboken” ser vi alltså en lärd bok om en tibetansk text och om den tibetanska buddismen.

Prosperpina

Ett ställe i Apuleius Metamorfoser (XI:23) citeras av Ewans-Wentz i bokens första not (nr 1 sid 18): ”Jag nådde ända till dödens gränser. Jag trädde över Proserpinas tröskel … och vände sedan åter till jorden.”

Proserpina är dödsrikets drottning i romersk mytologi. Hennes grekiska mot-svarighet är Persephone. Romarna identifierade dem med varandra.

Grekiska Persephone är Hades hustru. Hon är Moder Jord-gudinnan Demeters dotter, en växtlighetsgudinna, som bortförs av Hades. Efter gudomliga förhand-lingar tillåts hon tillbringa halva året på jorden, som då grönskar, men sen måste hon återvända till Hades, så andra halvan av året är allt dött här uppe.

(Myternas språk är gärna fast förankrat i den fysiska verkligheten. Det gör dem möjliga att tolka. Flummets språk har ibland ingen sådan förankring. Det är då bara bludder, ofta med helt påhittade ord eller ord vars etymologi gått förlorad och därför ges fel tolkning. Visserligen blir tolkningen av mytens allegorier normalt ”esoterisk” och abstrakt, men den kan inte springa iväg hur som helst.)

Hades och Persephone är dödens två motsatta sidor. Hades är riktningen ned i den döda jorden, döendet. Persephone är riktningen upp ur den döda jorden. För att kunna äga rum kräver uppståndelsen ett tillstånd av död. Utan död ingen uppståndelse. Ur döden föds livet och livet slutar i död.

Av jord är du kommen, jord skall du åter bliva. Ur jorden (det döda) spirar livet, den förändringen är enbart liv, medan det existerande livet egentligen är en dödsprocess, då livskraften långsamt sinar. Det var väldigt mycket mer liv i dig när du var tolv jämfört med idag, och hur det så småningom blir i dig som fantom på rollator.

NDU eller NDE och UKU eller OBE

Det våra tibetanskt inriktade buddister och forskare observerar hos Apuleius är temat död och återfödelse. De tror ju på, eller de intresserar sig för läran om reinkarnationen.

Men även initiationsritualer i de antika mysterierna befinnes vara intressanta. Det, som Apuleius skriver om sådant, för tankarna till nära-döden-upplevelser (NDU eller engelska NDE) och deras ut ur kroppen-upplevelser (UKU eller OBE).

Om sådan finns det mycket skrivet om på nätet. Det är bara att googla orden. Sådant finns på Wikipedia, i populärvetenskapliga tidskrifter, på skeptikersidor på nätet (Vetenskap och Folkbildning), hos Malmö Högskola (om råd till vård-personal då döende haft NDU), i högskoleuppsatser i ämnet t.ex. denna, och i diverse bloggar, skeptikers, religiösas och sådana som bara vill berätta.

Googlar du på engelska hamnar du riktigt i nätet och riskerar att drunkna i ämnets djup.

Det som även flera skeptiska funnit vara sant, är att sådana upplevelser går att frammana med rätt teknik. OK, det anses av skeptiker vara illusion, men det går att frammana. Och det är just det, som påstås ha skett i initiationsritualerna, som mysteriereligionernas präster hade hand om. Och bland dem var Apuleius en rolig överstepräst av högsta rang, en riktig auktoritet, som skrev underhållande pikaresk.

Karln borde ha varit en intressant bekantskap. Inte konstigt att prokonsuln Claudius Maximus dök upp. Jag tror att mången nutida skeptiker gärna skulle ha träffat honom för att få ett samtal med en verklig specialist på att hjälpa andra till UKU.

Diverse statistik finns om hur många som i vårt samhälle haft sådana upplevel-ser. Det varierar mellan några få och ganska många procent. Bland annat beroende på hur generösa vi är med definitionerna av NDU kan vi få mellan 2,5 och 15, ja t.o.m 35 procent. Det sista verkar lite våldsamt.

En lustighet: Kurser i parapsykologi förekommer ibland på universitet, men de studenterna tycks ha färre sådana upplevelser än andra. Bara en tredjedel så många av dessa hade haft UKU jämfört med andra tillfrågade studenter. Tyvärr tappade jag bort just den länken, men leta själv!

Ingen Gud

Det som kännetecknar buddismen och mysteriereligioner är att gudar är över-flödiga. Eventuella gudar är allegorier för människan och människans med-vetande. Amor och Psyche är kärleken och själen som förenas. Det beskrivs: ”Det var en gång ett par gudar … och så levde de lyckliga i evighet. Amen!”

Isis, Osiris och Horusbarnet fick också beskriva död och uppståndelse. Likheter med kristen myt kan innebära, att kristendomen började som en mysterie-religion. Men det är en oerhörd tanke. Då blir både Gud och Kristus tanke-konstruktioner, som visserligen beskriver en verklighet, men ändå tvingar oss att ompröva hela läran.

Det handlar då om det i materien fängslade medvetandet. Det är ju just det ordet religion betyder, vilket jag påpekade redan i mitt första inlägg och flera gånger senare. Vi tar det igen.

Ligare är latinskt verb som betyder binda. NDU inleds ofta med ett vibrerande ljud, ett r-ljud. Medvetandet tycks låta så, när det tar sig ur kroppen. R blev det onomatopoetiska (ljudhärmande) morfemet för medvetandet, vars ljus, sol-guden, i Egypten fick namnet Ra eller kanske Re. En vokal lades till r-et.

Den antika kultureliten skapade därför ordet religion. Hedendomen bestämde att religion betyder tro på gudar. Judendomen, kristendomen och Islam enades om att det betyder tro på Gud. I detta har de stöd från den ateistiska rörelsen, som förlorar sitt mest älskade argument, om religion enbart skulle handla om att medvetandet överlever döden.

Det är för ateister både roande och sadistiskt tillfredsställande att angripa viss gudstro. Ju mer djupsinnig gudstron är, ju svårare blir det att angripa den. Men svårast är att argumentera mot resonemang om medvetandets överlevnad.

Visserligen bestrider vissa filosofer medvetandets existens, men det ger ett ganska så flummigt intryck. Mysteriereligionernas kamp med skeptikerna gäller enbart medvetandets natur. Har det en självständig existens eller dör det med kroppen?

Det senare hävdar givetvis varje skeptisk materialist, men styrkan i argumenten för den ståndpunkten når inte upp till styrkan i argumenten mot gudars existens.

Gudsbilden = En Avgudabild?

Det har att göra med gudsbilden. Får man göra sig en bild i sitt inre av Gud och dyrka den bilden? Det är ju faktiskt det, som judar, kristna och muslimer gör, trots att myterna förbjuder bilddyrkan och därtill hävdar, att ”ingen” kan se Gud utan att ”dö”.

Vem eller vad syftar ”ingen” på, medvetandet eller den däri skapade personlig-heten? Om Gud är en allegorisk beteckning på sanningen eller verkligheten, är det inga ”personligheter” som överlever ett förenande möte.

En rejäl misstolkning av sista stycket är, om AIK-aren tror, att Djurgårdaren i ett möte med Sanningen dör och återuppstår som AIK-are. Något bättre blir det, om han tror, att bägge dör och återuppstår som ett par, vilka båda inser att det finns viktigare saker i livet.

Byt nu ut orden AIK-are och Djurgårdare mot orden jude, kristen, muslim, ateist, skeptiker eller humanist! Orden betecknar delar av människors personligheter. I dessa kan finnas mycket hat och annat som myten betecknar som orenhet och styggelser.

En allegori: Avgudabilder är styggelser, som enligt GT ibland placerades i Templet. Det blev därigenom orenat. Enligt mysteriereligionerna är människan medvetandets tempel (jfr. 1 Kor 3:16f, 2 Kor 6:16). Det handlar då om att rena templet, men det uppfattas av vissa gudsbilders troende som ”bara psykologi”, varmed menas skit. Då kan Black Armys svartrockar t.o.m. börja att slåss.

Men uppfattar vi medvetandet som ett hav, det Djup jag tidigare skrivit en del om, ett hav som varje människa är en droppe av (Koranen, buddismen), då har vi ett gudsbegrepp även i mysteriereligionerna. Men den personliga guden måste uppstå. Det löser kristendomen med sin lära om Ordets inkarnering.

Helvetet är underbemannat!

Men en lösning förutsätter att ett problem ställts upp. Det kan, liksom Paulus ord om människan som tempel, tyda på att kristendomen började som en mysteriereligion. Men tyvärr är det mest typ AIK-are och Djurgårdare som uppstår genom inkarnering i köttet, så Dantes Inferno behövs i myterna.

Uppenbarligen släpps de regelmässigt ut efter en kort strafftid. Jag undrar om inte stället är underbemannat? Antagligen himmelska besparingsåtgärder som gått för långt i kristid. Vi behöver en ny regering däruppe, så vi kan få lite lag och ordning här nere!

Fast det blev ett feltänk! Mysteriereligionerna har inga andra personliga gudar än de inkarnerade. Den nya regimen måste uppstå här nere. Det sker genom att rena templen. Ut med avbilderna och förenas med sanningen! Se sanningen, låt idiotierna dö, så kan vi fixa problemen själva.

Men allt korrumperas

Att förkunna detta låter ju bra. Men läror kan sväljas utan att förstås. Den bildade eliten i Rom gjorde tydligen just det, och det i hemliga sällskap. De elyseiska mysterierna hör vi ibland talas om, men vi vet inte mycket om dem. Senaten gudaförklarade dock regelmässigt kejsarna, hur sjukt galna de än var.

Allt korrumperas! Men vi kan förstå varför kejsarna gudaförklarades. Vi kan förstå varför de annars så skarpsinniga romarna accepterade ett sådant vansinne. Det fanns en smart filosofi, som förklarade saken. Och elitens herrklubbar band ihop det sociala nätverket med starka lojalitetsband.

Lucius Apuleius, Claudius Maximus och Marcus Aurelius var fast förenade, och de gillade säkert inte uppkomlingar som försökte tränga sig in i eller konkurrera med dem och deras halvhemliga orden. Ja, halvhemlig, folk måste ju få veta, att du är med i en sådan fin sammanslutning.

De kristna var konkurrenter. De gjorde anspråk på samma gudomlighet! Vi fick en strid mellan de (halv-)hemliga ordnarna och en kyrka, som också vacklade mellan katolsk (allmän) och dold. Hedningar och kristna stred inbördes och med varandra. Det var en politisk strid som vi nog vet för lite om.

Annonser