Etiketter

, , ,


Bibelns många gudar

Efter att ha läst Ola Wikanders bok har jag nu börjat läsa om vissa delar. En av tingen jag fäst mig vid är ”gudasönerna”. Dem har jag grubblat över själv. Wikander påpekar att ordet gudason betyder gud. Ordet människoson betyder människa.

Wikander har funnit att texter, där gudasöner omnämns, nedtecknades före 500 år f.Kr. Tidsavståndet till Jesu tid är som mellan Gustav Wasa och oss. Det kan vara längre, men bara några sekler.

Han ger sig på denna text: ”När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom.” (5 Mos 32:8-9).

Så står det i vår Bibel, vilket man nått fram till efter jämförelse med med bl.a. Qumrantexterna (Döda Havs-rullarna). Tidigare tolkning (den masoretiska texten) blir skenbart judisk-nationalistisk då den säger att världen fördelats på Israels (Jakobs) söner i stället för på gudasönerna. Men den redigeringen gjordes i monoteismens namn, inte i nationalismens.

Tolkningen efter korrigeringen enligt Qumran blir polyteistisk! Den Högste har skilt folken åt. Folken har då också fått sina olika länder. Dessa länder och folk fördelades efter gudasönernas antal. I hela den antika kultursfären betydde gudasöner gudar. Se bara vilken mängd barn Zeus hade, och de var mest gudar.

Det är inte Jakobs (han som också kallades Israel) söner som fått hela världen och dess folk att härska över. Min kommentar är, att Wikander och hela exeget-samfundet har rätt, och att det är i Sions Vises Protokoll sådan skrifttolkning hör hemma. Ja, och så i Radio Islam förstås. De länkarna orkar du inte läsa. Läs Wikander i stället, en bok eller hans blogg.

Innebörden i bibelordet måste vara, att om det fanns två dussin gudasöner, så delades riken och människorna i de rikena upp på dessa tjugofyra gudar. Varje gud fick sitt eget folk att vara gud över. Så var det inom alla teologier i de där trakterna för tre tusen år sedan. Teologierna var statsbärande ideologier över-allt där kungar var överstepräster.

Då blev Israel Jahvés andel

”Då blev Jakob (och hans söner, Israels tolv stammar) Herrens (= Jahvés) andel.”

När Abraham kom till Salem och mötte prästkonungen Melkisedek, så pekas denne ut som överstepräst åt Gud den Högste (1 Mos 14:18, jfr Heb 6:20). Abraham och hans stamgud Jahvé underordnar sig denne kanaaneiske Melkisedek och hans övergud El Elyón (Gud den Högste), men Abraham tillade, att de två gudarna egentligen är identiska. Det fick väl Abraham gärna säga, bara han betalade tionde (1 Mos 14:20, Heb 7:2,4).

El Elyón hade två hustrur och därtill barn. Nu erkänns alltså Jahvé vara en av dessa, och han får Jakob (Israel) att vara gud över. Jahvés bröder får andra riken och folk.

Folken, människorna, blev ju på Adam och Evas tid som ”en av oss” (1 Mos 3:22). Det bör ha varit El Elyón, som sade det till sina söner. Det står i Bibeln.

Det verkar som om monoteismen kom ganska sent till judarna. Går du in på bibeln.se och söker på Molok, får du sju bibelord som förbjuder dig offra dina barn till Molok. Det var tydligen ett problem med de hedniska judarna, att man länge och energiskt använde sina små barn som brännoffer.

Detta ger ju en viss förståelse för de stränga mosaiska lagreglerna. Israel var länge ett svårskött pastorat. Denna kamp mot Molok stämmer ju inte alls överens med den bibliska historia, som extraherats ur GT.

Antikens mormoner

Möjligen var det under ca 70 år före 537 f.Kr., då den babyloniska fången-skapen upphörde, som den judendom började utvecklas, som apostlarna föddes in i. Med de kaananeiska, egyptiska och mesopotamiska myterna som förebild skapades en tidig variant av Mormons Bok.

Det säger inte Wikander, men han tycks ända peka ut Femte Mosebok som någonting i den stilen. Han använder helst det latinska namnet Deuteronomium på femman, som han misstänker kan vara eller har utgått ur en text skapat decennierna före år 600 f.Kr. åt kung Joshia för dåvarande politiska behov. Möjligen fick den sin slutgiltiga utformning lite senare.

Kring denna text byggdes nationell enhet. Teologi, ideologi, kult, lag, land, folk, kung, seder, enhet, utvaldhet, gemensamma fiender, Guds fiender, ett gemen-samt ursprung, gemensam historia och en gemensamt mål. Dessförinnan var det lite si och så med enheten och det tog lite tid innan den var etablerad. Lite utländskt förtryck under den babyloniska fångenskapen hjälpte till.

Våra religionsförändringar under de senaste 5-600 åren är inte alls så dramatiska. Ja, häxbränningen förstås, men att byta gudar på det där sättet har vi inte gjort. Jahvé och El Elyón tycks i ganska sen tid ha buntats ihop och påtvingats ett vrångt folk, som enligt Bibelns uppgifter gjorde allt för att reta sin sammansatte gud till vansinne.

Spåren av denna skapelse kallas JEDP. Wikander redogör för fyrkällshypotesen. Jahvisten, Elohisten, Deuteronomium och den prästerliga källan. Min tro är att J och E är vår synkretistiska religions skilda ursprungsteologier. P är präster-skapets pris för att ställa upp för kungen och D är vad de gav honom som betalning.

Sedan skrev de om historien, när de fått smisk i Babylon och blivit fromma och snälla. Den historien blev söndagsskolornas och den gamla Folkskolans ”Biblisk Historia”. Moseböckerna sammanställdes först på 400-talet f.Kr.

Judarna hade kanske aldrig hört de där historierna, när de ett par hundra år tidigare offrade sina barn till Molok. Men på det här sättet bevarades i någon form de gamla mytologierna. Vi kan dra en massa slutsatser om riktigt forntida filosofi ur texterna, och det har jag ju försökt göra hitintills.

Det grubblet kanske har sitt värde. Det är våra kulturella rötter vi utforskar. Det är nog bättre att lära känna dem, än att dra upp dem och slänga bort dem. De är intressanta.

Men det är i GT vi hittar rötterna! Koranen och särskilt Mormons Bok har betydligt mindre värde i det avseendet. Dess författare hade definitivt inte tillgång till några gamla källor utöver GT.

Annonser