Etiketter

,


Grubblet över de stora frågorna

I förra inlägget skrev jag, att en primitiv tolkning är ju något helt annat än en primitiv myt. Den primitiva tolkningen förvanskar myten. Jag skrev också, att jag vill revertera myten. Revertera = Ogöra, återgå, det vill säga återföra till en ursprungsform.

Inte formen, för någon så att säga ”helig” sådan har nog aldrig funnits. Men former, som beskriver de tankar, som efter några tiotusentals år så småningom hade formulerats, spridit sig och etablerat sig bland istidens i sin miljö välanpassade och välmående jägarfolk.

Det har nu blivit över hundra inlägg, de flesta om detta. Hypotesen ni mött, är att istidens schamaner grubblade över medvetandet. Vad är det? Ja, de grubblade över den fysiska världen också. ”Vad är det vi ser och vad är det vi upplever? Och hur?” De började filosofera.

Hur man filosoferar i en värld utan abstrakta ord, har jag talat om förut: Att ekonomi, som på grekisk stenålder betydde boplatsens regler, inte bara handlade om fördelning av maten, utan även var man skulle skita. Gå till banken och diskutera det!

När ordet för den slingriga ormen också fick bli ordet för intellektet, uppstod ständiga missförstånd bland de dumma. Ormen blev en tänkande andevarelse, en gud. Det är dessa de dummas missförstånd, som kallas religion. Men religion har jag ju flera gånger definierat som något annat, t.ex. i mitt första inlägg och här och här och här och här.

Den enda kultureliten

I det dåtida jägar- och samlarsamhället var schamanerna den enda kultureliten. Den enda! Journalister, som väl anser sig utgöra en del av den, fanns inte och inte heller några andra av den nutida kulturelitens beståndsdelar.

För några sekler sedan var predikstolen den enda nyhetsförmedlaren. Det var runt den som musik, skådespel och bildkonst förekom. Fast idag erkänns knappast präster som en del av kultureliten. I tusentals år var de dock dess enda och absoluta topp.

Under istiden fanns inga furstehov. Sedan skapades riken kring överstepräster, som kallades kungar. Deras riken blev med tiden något sekulariserade, och vi fick profan kultur runt övriga samhällets toppar. Under dem fick en ”kulturelit” vara tjänstefolk. De kallades narrar, gycklare, lekare och pajaser.

Utdrag ur äldre västgötalagen:”Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt.” Mer av denna lagtext på Wikipedia. Vissa musiker kunde så småningom ibland nästan räknas till ”bättre tjänstefolk”.

Makteliten (våldsmakten) överlät allt ansträngande arbete, fysiskt såväl som mentalt, på andra. Det enda kulturella, som gav rang till utövarna, långt över musikerna, var dock det riktigt svårbegripliga kulturyttringen, religionen.

Men nu skall vi tillbaka till istiden och dess små grupper av människor. Då fanns bara schamanerna, föregångare till både präster och kungar. Även de stora jägarna respekterade dem.

Kunskap och primitivitet

Den fråga jag ställer mig, är hur skärpta schamanerna kan ha varit. Kunskap och okunnighet är en sak, intelligens och dumhet en annan. Och så har vi kreativi-teten.

Istiden folk och deras schamaner hade sina kunskaper, men de saknade våra. Vi vet, att vi i allmänhet saknar kunskap att kunna överleva i deras miljö. Därför skall vi vara försiktiga med att stämpla dem som primitiva.

De kände nog till stjärnhimlens utseende bättre än vi. Nutida naturmänniskor kan nog i övrigt vara avundsjuka på deras praktiska kunskaper. Ibland överraskar de oss. Ismannen Ötsi levde för 5300 år sedan, men hade akupunkturtatueringar på kroppen. Det var rätt ställen för de sjukdomar han led av. Fast akupunktur … hm.

Jag vill definiera primitivitet som bristande kreativitet, oförmåga att ta till sig nya idéer och ompröva gamla.

Man skall vara som ett nyfiket och optimistiskt barn, för att kunna gå in i Tankens Himmelska Rike. Doktor Mengele var mycket mer primitiv än många av de barn han utförde experiment på. Hans lärdom är likgiltig i sammanhanget. Intelligen-sen hade fastnat i ”brun kvicksand”, där något i honom drunknade.

Medvetandet

Så vad kan schamanerna ha tänkt ut? Min misstanke är att de i mycket koncen-trerade sig på de stora frågorna och då särskilt på medvetandet.

Om medvetandet överlever kroppens död, kommer vi inte att räkna oss som döda, och om inte förr kommer vi likt schamanerna att fråga: ”Vem är jag? Vad är jag? Mål och mening?” Och som sagt: ”Vad är verkligheten för något?”

Det vi människor då alltid kommit fram till är: Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Men fortsättningen? Hur blir tankegångarna och deras formuleringar?

Medvetandets avkomma

Jag skrev ett inlägg om patriarken Jakob och hans märkliga familj. Namnet Jakob är skapat ur en lek med orden ”hålla hälen”, ett uttryck som motsvarar det svenska ”dra vid näsan”. Det betyder helt enkelt bedra.

Lögnens furste är slingrad runt Kunskapens Träd. Medvetandet/Intellektet uppenbarar sig i människan Jakobs fysiska gestalt. Jakob byter identitet, från intellektet (sin far Isaks själ) till en fysisk gestalt (jorden, materien, adamá), och han får som sådan två hustrur, själen och anden samt deras tjänarinnor nyfikenheten och samvetet, och han får tolv barn med de fyra kvinnorna.

Själen och anden är medvetandets två sidor. Det har jag skrivit mer om än detta. Det är bara att söka på bloggen, jag börjar få svårt att hålla rätt på inläggen.

Själen är logikens sida (Kosmos) och anden är ursprungets sida bortom logiken (Kaos). Vår kropp gifter sig med sin ande och sin själ, och blir ett kött med dessa sina två ”hustrur”. Tillsammans, men bara tillsammans, bildar de en människa.

Kaos är medvetandets ursprung …

Egyptens Kaos- och Himmelsgud hette Nun. Han namnges drygt trettio gånger i GT som far till Josua, vilket är det hebreiska namnet på Jesus. Hans namn över-sattes till det grekiska Jesus, då NT skrevs på grekiska.

Det intressanta och bevisande i inlägget om Jakob var barnen. Med själen fick Jakob genast sönerna ”Jag Ser”, ”Jag hör”, ”Jag Tänker” och ”Jag talar”. Det går att tolka namnen Ruben, Simon, Levi och Juda så: De är själens viktigaste egen-skaper.

Resten av namnen kan också tolkas till stöd för hypotesen, att de är yttringar av medvetandet. Läs inlägget! Den bibliska berättelsen verkar vara en väl bevarad variant av den ursprungliga myten.

Det var inte så svårt, att tränga fram till den tolkningen. Men om myten ur-sprungligen är från istiden, borde den dyka upp på annat håll! Kan vi känna igen den då? Vi kan titta på den grekiska myten, den som de gamla grekerna själva uppger, att de ”rättat till”, då den varit alltför oanständig och stötande.

… även i den grekiska myten

Var i grekisk myt hittar vi tolv barn? Ja vi har de tolv titanerna, manliga och kvinnliga. Det råder viss oklarhet om antalet, men ursprungligen tros de ha varit tolv. Musernas antal ändrades också. Först var de tre, sedan fem och sedan nio. Myterna bättrades på!

Jakob hade tolv söner, men även en dotter. Grubblar man över sådana barn som ”Jag Tänker”, kan man nog få till fler än tolv. Vi skall nog inte leta efter heliga tal, det vi skall leta efter är medvetandets barn.

Titanernas föräldrar var Gaia och Uranos, det vill säga Jorden och Himlen, de två som stod för det materiella och det icke materiella i tillvaron. Idag består himlen av sådan materia som beskrivs i kemins periodiska system, samt mörk materia och energi i alla former. Stoppa ner den kunskapen i glömskans djupaste av-grunder!

De kunskaperna var okända bland de människor vars idéer vi nu försöker förstå. Deras kunskaper var empiriska, logiska och felaktiga.

Himlen var det abstraktas uppenbarelse. Om himlen var materiell, skulle den ju trilla ned, och man skulle få stjärnorna i huvudet! Fast vi accepterar nu deras idéer, för att se om vi i så fall begriper myterna.

En utflykt till Egyptisk mytologi

Gaia var mor och hustru till himlen Uranus. Därmed var hon på egyptiskt vis mor till sin far, Chaos. Det är något helt normalt i myterna. Släktskaper är allegorier för att ursprunget, materien och tankevärlden är olika sidor av varandra. Bok-stavstolka inte!

Med våra kunskaper kan jag säga så här: Luften är molnets mor och molnet är regnets mor. Regnet är avlar sjöar och vattendrag med Moder Jord. De föds i Hennes sköte. Floderna är havets mor och havet kopulerar med luften, som då framföder molnen, som dansande virvlar in över land. (Det där lät indianskt, eller hur, Molnets Broder?)

Dessa släktskapsförhållanden är lika logiska som den egyptiska gudalärans. Personifiera molnet, regnet, älven, havet och luften och ge dem namn! Vi tar inte gudanamn denna gång utan andra.

Dansande Mona är då mor till snuvige Ragnar, som är far till rännande Elvy, som är mor till kåte Hans, som är far till Mona. Dansande Mona är alltså, om jag räknar rätt, farmors farmor till sig själv.

Men nu skall vi inte tala om vattnets kretslopp utan om medvetandets. Om vi använder myternas allegorier, släktskapsförhållanden sådana som jag berättade om i Sagan om Darwins dotter, blir det som med vattnets kretslopp. Skenbart absurt och motsägelsefullt, men logiskt om man begriper vad det handlar om.

Den grekiska skapelseberättelsen

Mytens grönköping

Aristofanes (445-385 f.Kr.) var en grekisk komediförfattare som förutom Lysistrate bl.a. skrev Fåglarna, en satir över atenarna. Den fåglarnas stad bland molnen, som Aristofanes skapade, kanske inte kan liknas vid ett Grönköping bebott av fyllkajor och knäppgökar, men med de orden beskriver jag ändå idén han använde för att framföra sitt budskap. Det är ingen dålig idé.

I boken redogör han för en världsskapelse som tämligen väl överensstämmer med vad skalden Hesiodos berättar cirka 150 år tidigare. Aristofanes använder alltså välkänd mytologi i sin satir.

Världens äggröra

Världsskapelsen ur ett ägg finns i andra folks myter, liksom märkliga fåglar, och sådant kan ha inspirerat honom. Han fick då också chansen att visa upp sin bildning och sprida den till publiken. Enligt min tolkning av Aristofanes med flera gällde följande:

I begynnelsen hade inget annat funnits än Kaos (medvetande) med Nyx (Natten = passivitet?), Erebos (Mörkret = okunnighet?) och Tartaros (Plågans) Djup funnits. Ge (Jorden), (Aer) Luften och Ouranos (Havet) fanns inte!

Min kommentar: Ord/tankar är gjorda av elementet luft. Det är Himlen som tankens rike som sedan ersätter Luften i uttrycket Himmel och Jord. Ge, Aer och Ouranos är egentligen materia, själ och ande.

Hesiodus menade att Kaos var Luften. Det innebär att Tanken/Själen skulle vara det absoluta ursprunget. Men själen är ju logisk, vilket motsäger Hesiodus. Kaos kan då i stället vara Andens fria vilja. ”Fåglarnas” myt fortsatte:

I begynnelsen lade Natten Nyx, en svartvingad fågel, ett obefruktat ägg i Mörkret Erebos sköte, i Plågornas Bo av oändligt djup. Efter att eoner rasande virvlat runt Tidens svarta hål, framträdde med samma hast den nådefulla Kärleken Eros, en fågel med guldglittrande vingar ur ägget. Eros parade sig i Plågorna Djup (Tar-taros) med mörka Kaos, och framkläckte oss fåglar i Tankens Himmel, där vi var de första att se ljuset.

Min kommentar: Enligt Aristofanes har Kaos nu likt Eros blivit en bevingad fågel och identisk med Luften, som till skillnad från Kaos inte fanns före begynnel-sen. Själen blev ett med den fria viljan. Den skapade själen blev en skapande fri vilja, därför att den skapande Kärlekens Ande förenades med det Kaos, som är Medvetande. Ett medvetande utan Eros saknar fri vilja och skaparkraft.

Vem gjorde vad?

Fortsättningen är uppseendeväckande. Fåglarna (människorna) tycks beskrivas som den del av de odödliga, som inte existerade innan en mycket abstrakt Eros samlat ihop världens beståndsdelar. Och det är genom deras (våra) ”äktenskap” (med vilka? Handlar det om kroppens, själens och andens förening med var-andra?) som Himlen, Havet, Jorden och de oförgängliga gudarna skapades!

Glöm sexualiteten!

Föraktet för ”de primitiva” skapar primitiva tolkningar av myterna. Kreativitetslöst fängslade i fixa idéer, uppvisar mytologerna mytomani i beskrivningarna av forn-tidens lärde.

Fortidens människor var primitiva! De tänkte enkelt! Det var bara sex och enkla förklaringar till naturfenomen och sociala hierarkier. Det är enkelt för nu-tida Chronschoughare att tänka så. Mer klarar de inte av.

Givetvis kan man säga att folk är primitiva, men är nutida slagskämpar runt fot-bollssporten mer kultiverade än ”forntidens folk”? Undersökningar av ordförrådet hos människor i vissa bostadsområden gör det ganska osannolikt, även om det lär förekomma psykiskt störda akademiker bland buset.

Skilj på folk och folk! Dra inte alla över en kam, såvida du inte har behov att kunna säga: ”Negrerna är precis som forntidens folk!” Då kan du tillåta dig vara dum i huvudet.

Myternas skapare berättade: Först existerade filosofiska begrepp, Kaos, passivitet, okunnighet och plåga. Sedan skapas Kärleken i ett obegripligt medvetande, långt innan en värld med sexualitet existerade. Sedan skapas vi medvetanden. Ur ett stort hav skapas droppar. Därefter skapas Himmel, Hav, Jord och de oförgängliga gudarna av oss.

Därmed är vi tillbaka i ett tidigt inlägg jag skrev. Vem gjorde vad? Men det är inte enda frågan.

Vilka gudar blev vi ”föräldrar” till?

Den första generationens gudar var som sagt Titanerna. Vi kan ta några namn. Koios betyder fråga, ifrågasätta. Somliga vill av etymologiska skäl i honom se det nyfikna sinnets gud. Hans syster och hustru var Phoebe, som i mytologin beskrivs som lysande profetisk. Hon är då den som talar, jfr namnet Ruben i GT.

Phoebe var alltså den talande Titanen. Paret fick skaldekonstens gud Apollon som son. Han är då den intelligente talaren, en stor gud i mytologin.

Titaninnan Mnemosyne var minnet. Namnet Kronos dyker upp, men som titan är han inte Tiden utan tidens ordning. Med den förenar sig hans syster Rhea, ett namn som liknar medvetandets eller intellektets Ra, Re, Rig, allt kungligt härskande. Rex, roi, rej, ras, raja och regin.

Tidens ordning (den andre Kronos) avlade de stora olympiska gudarna med Rhea: Hestia, Hades, Demeter, Poseidon, Hera, and Zeus. De främsta kosmiska makterna, den logiska världens härskare, är barn till det förnuft, som intet kan framföda utan tidens logiska ordning.

I övrigt är titanerna namn etymologisk oklara. Det går att grubbla lite mer om dem, t.ex. Iapetus, spjutaren, en sorts dödsgud. Han kan vara samvetet. Han är far till Atlas, guden som fängslades i världen och fick bära upp himlen på sina axlar.

Jämför med epilog och prolog

Det tycks handla om ett straff. I världen får han stå och vara sin bror Epimetheus, namnet betyder den som tänker efteråt (ångrar?). Men han får även vara sin bror Prometheus, den som tänker före, vilket inger hopp. Fast ofta är han också sin bror Menoetius, den fördömda makten (Atlas upprätthåller ju världen), som myten beskriver som högmodig.

Myten tycks berätta, att vi är de odödliga, som framföder de gudar, som straffar oss för våra synder. Trots vår odödlighet dödar de oss. Fast vad av oss är det de dödar? Zeus dödade Menoetius (den mäktige) för hans högmod. Vi skapar våra egna fällor åt oss, och vi behöver frälsas från oss själva. Det kan vara något att grubbla över.

Det skall jag göra. Jag skall grubbla över Prometheus. Hans stöld av elden uppfattades av grekerna som begynnelsen till konst och vetenskap. Människorna blev av gåvan som gudarna. Det liknar syndafallet i GT, då Eva stal kunskapens frukt.

Det handlar i så fall inte om den fysiska elden, utan själens. Och grekerna var kritiska mot Zeus, som i detta fall beskrivs som en oligark, en maffiaboss.

 

 

Annonser