Etiketter

, ,


Meningen med livet

Liksom ni andra surfar jag runt på nätet, läser allt möjligt som fångar mitt intresse och skriver kommentarer. Nyss var det en sak i Kyrkans Tidning, nu är det återigen bloggen Anthrôpos Metron, där Max Kern funderar på meningen med livet.

Det är en bra filosofisk blogg, där ni, som läser denna, nog kan hitta en del. Går ni in på länken ovan, hittar ni direkt inlägget, min kommentar och svaret på det. Jag har en länk överst under rubriken Blogroll till vänster. Min kommentar finns här också:

Min kommentar

Om livet har en mening, måste det finnas någon, för vilket livet har denna mening. Det måste finnas en person, ett jag, ett medvetande. Du måste alltså först besvara frågan om medvetandet existerar eller bara är en illusion.

Du måste diskutera om det bara är en övergående bieffekt av elektrokemiska processer i hjärnan. Ett av svaren på frågorna innebär, att det inte gör något, om vi smäller av alla våra bomber. Det blir i alla fall ett snyggt fyrverkeri.

Men om vi medvetanden finns, om vi inte är illusoriska, då är det möjligt för livet att ha en mening för oss. Medvetandet skulle då kunna ha en fördel av att genomleva tillvaron, uppleva, tänka och välja.

Observera, att om medvetandet dör, när kroppen dör, så blir det svårt, att hävda dess existens annat än som en tillfällig och illusorisk bieffekt. Vi kan givetvis laborera med begreppet karma. Det blir kvar. Livet har mening för din karma.

Utan något av dessa fenomen, ett självständigt existerande medvetande (en själ) eller karma (och alltså reinkarnation), finns ingen mening.

Jo, vi kan tänka oss en sak till: En gud, som har någon fördel av våra liv. Då kan våra medvetna jag få vara tillfälliga, illusoriska och icke existerande. Det behöver inte vara någon märkvärdig, allsmäktig Gud. Det kan räcka med en liten rackare åt var och en av oss.

Men då blir det till förväxling likt det första alternativet, ett självständigt medvetande, fast inte vårt eget. Jag tror jag måste grubbla mer, men det gör jag i så fall på egen blogg.

Mer grubbel

Googlar vi på ”Vad är en människa” får vi bland annat en religiös länk där vi finner följande definition av människan: vi är en ande, har en själ och bor i en kropp.

Den texten hör till det som jag går med på, att det faktiskt står i Bibeln. Mycket av det övriga som påstås stå där, vill jag invända mot, men inte nu och här. Nu skall jag grubbla över den här definitionen.

Definitionen säger, att vi består för det första av ”en liten rackare”, för det andra av en grubblande själ, vårt jag, som då kan vara tillfällig och illusorisk och för det tredje består vi även av en fysisk kropp. Jaget och kroppen har vi så mycket problem med, att vi egentligen inte behöver diskutera deras existens. Men så har vi den lille rackaren.

Vem eller vad är ”den lille rackaren”?

Jag har fört fram den forntida idén om det tvådelade medvetandet. De två djuren i faraos panna, ormen och gamen. De två ormarna i händerna på ormgudinnan från Kreta och ormgudinnan(?) på bildstenen från Smiss på Gotland. Seraferna, de lysande ormarna, som formar blicken vi sträcker ut och lägger på världen, när vi berör, förlåt, betraktar den.

knossos21c-21832

Blicken begriper. Den hugger tag i begreppen. Blicken sväljer dem som om de vore möss och fågelungar. Ibland sprutar den gift i dem. Då kallas den mobbare, agitator, journalist eller något sådant. Det är framför allt den där själen, som vi upplever i blicken.

Jag har berättat, att jag funnit följande skillnad mellan anden och själen i den forntida filosofin: Anden hanterar Kaos, det oberäkneliga. Själen hanterar Kosmos, vilket var grekernas namn på den logiskt ordnade och beräkningsbara världen. Jag har påpekat, att logiken innebär, att Kosmos är deterministiskt.

Kaos däremot kan inte vara deterministiskt, för då måste det vara logiskt, och ett logiskt ordnat Kaos är en självmotsägelse.

Anden värderar. Den sysslar med rätt och fel, vackert och fult (estetik), rätt och fel (moral), musik, poesi och andra sköna konster, samvete, kärlek, empati och sådant som materialister och värdenihilister förnekar att det har annat än illusorisk existens.

Att älska och hata sig själv

Sådana människor är ju strängt logiska, och känner antagligen därför obehag inför ett icke deterministiskt Kaos. I realskolan hade jag en adjunkt som upp-visade sådana plågor. Han undervisade i matematik och fysik, men han tyckte väldigt illa om ”den nya fysiken”.

Han ville inte tala om den, och hans minspel orsakade glada kommentarer bland acnen i bänkarna. Han mådde bokstavligen dåligt då någon frågade om kvant-fysik. Det fanns tidigt populärvetenskap i ämnet, och några kanske läste på fri-tiden, för att kunna mobba magistern. Men han sade ifrån, att han inte ville tala om det.

Sedan kom kaosteorin. Idag ingår den i väderprofeternas heliga skrifter. Där står det alla redan vet och alltid har vetat. Väderprofeterna kan inte förutsäga vädret annat än i begränsad omfattning! Det är eller blir oberäkneligt bortom en nära tidshorisont. Hitom den kan de dock stå i TV och tugga sina osäkra prognoser.

Men själen måste ju vara deterministisk, om den skall kunna vara logisk. Att tro på determinismen är därför att älska sig själv – eller att hata, om vi nu även består av en icke deterministisk liten jävel. Så vill humanisterna (= ateisterna) nog gärna kalla sådana där ”hjärnspöken”. Spöken räknar de väl in under kategorin andar, trots att vi nog tänker på dem som varande vilsna själar.

Den viktiga fria viljan

Det är anden som svarar för den fria viljan. Den svarar för viljan över huvud taget. Vilja är en värdering: Detta vill jag ha, göra, eller tvärtom, inte komma i kontakt med. Det finns ingen logik i något av detta.

Själen är den logiskt grubblande. Jag tjatar om det. Själen/intellektet bestrider som sagt ibland existensen av både sin syster anden och sig själv: ”Illusoriska bieffekter av fenomen i hjärnan.”

Enligt vår religion är vår allsmäktige Gud ”Ande” med stort A, och Anden antas vara god. Vår ”lilla rackare” stavas ”ande” med litet ”a” och antas kunna bli antingen ond eller god. Det är vi själar som väljer, men anden är den som värderar och presenterar alternativen: Detta är gott och detta är ont! Det är den, som är en avbild av Gud!

Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont (1 Mos 3:22). En av oss små rackare? – Visst finns det mycket att grubbla på i Bibeln!

De två tycks styra varandra! Andens vilja styr själen, själen beskrivs i allegorierna som andens tjänarinna. Själens val påverkar anden. Vi kan därför möjligen för-klara våra attityder, de har skapats genom själens/intellektets arbete.

Men det finns ingen annan än en skenbar logik i attityderna, och den finns i den efterföljande motiveringen. Är jag heligt förbannad, är vreden min attityd, och den är en ond ande.

Det är nog riktigare att skriva, att attityden är en yttring av ond ande. Den anden är en ond eller negativ vilja. Viljan innebär ett val. Viljan att välja. Etymologiskt är det samma ord. Vilja kan sägas betyda ande. Ande är vilja.

Vilja är ett begär, en drift, en dragning, en egenskap. Egenskaper får saker att hända. Egenskaper finns i materien från lägsta nivå och upp till utvecklingens högsta toppar. Även om själen/intellektet sätter ihop något som har en viss egenskap, är det inte själen som skapar egenskapen.

Gör du en yxa, utnyttjar du materiens egenskaper. Du skapar inga nya. Du väljer bland det som finns. Människan är det mest avancerade exemplet både på val och vad som finns att välja på. Vi är så avancerade, att somliga inte vill tro på oss: Vi är illusioner!

Vi är även det mest avancerade exemplet på informationsutbyte (IU). Sådant IU förekommer redan på partikelfysikens nivå och styr tillvaron. En själ, som sysslar med i princip unikt IU i människan, förutsätter en plötslig skapelse.

Men varför kan inte evolutionen utveckla det mest elementära IU till mänskligt tänkande? Därför att om vi inte skapar en konstlad gräns mellan olika nivåer IU, så kan tillvaron beskrivas som besjälad. Det tillåter inte de attityder som besatt och besjälar föreningarna Humanisterna och Vetenskap och Folkbildning!

Men glöm de flaxiga personligheterna i skräckfilmerna! Sådana andar är något annat än det begrepp vi nu har talat om. Akta er för att glida på orden andes och själs betydelser! Sådant glidande förbjuder logiken.

Myternas överensstämmelser

Whotan (Oden), Vile och Ve. De forngermanska urgudarna är tre. Oden och hans bröder. Vile är anden. Ve(ta) är själen, den logiska fruktodlaren i Kunskapens träd. Vile och Ve är de två seraferna, de lysande ormarna.

Vad var det ormgudinnan från Kreta kanske hette? Asa-Sara! Asagudar! Namnet Sara betyder härskarinna. Liksom hebréerna bytte indoeuropéerna kön på henne! Hon blev han, Wohtan! Vile blev Tor, den starke. Ve blev Frej, växtlighetens gud, mjödets och vinets ursprung. På kunskapens frukt görs vin, och supandet gör att Jesaja blir upprörd.

Abraham hade två hustrur. Huvudgemålen Sara och bihustrun Hagar, som var från de pyramidala tankebyggnadernas land. Hagar var jämväl Saras slavinna. I GT finns fler allegorier, som handlar om den här triaden.

Viljan att välja

Jag väljer mellan två logiskt motiverade alternativ, varav det ena är gott och det andra ont. Förnekas moralens existens, kan det goda hävdas vara (logiskt) felaktigt och det onda kan då vara (logiskt) riktigt.

Moralens existens som ett evolutionärt utvecklat fenomen har jag tagit upp i tre tidiga inlägg: ”Evolutionen är Gud”, ”Vem gjorde vad?” samt ”Kultur betyder odling”.

Vi har alltså en kamp mellan anden och själen. Paulus har sina synpunkter om kampen mellan de andliga och de själiska. Den striden har dock kommit i bak-grunden för abortfrågan och annat, som de brinnande fromma begriper.

Filosofen Paulus har försvunnit i larmet från Pseudopaulus kamp mot kvinnorna.

Vi är en ande

Vi har en själ och vi bor i en kropp. Den bibliska definitionen ger anden den centrala rollen.

Kroppen dör, den är egendom. Huset vi bor i kan brinna ned. Det antas då inte spela någon roll. Ett nytt hus kan byggas. Vi bryr oss därför inte om kroppen.

Själen har vi. Vi kan ha pengar också. Vi samlar skatter, ett kapital. Det kan gå förlorat. Jesu ord i NT handlar mycket om den saken.

Skatterna skall samlas i Himlen, och den himmel som vi vet, att vi kan samla skatter i, är tankens rike. Kapitalet är riktig kunskap. Falsk kunskap är monopol-pengar. De är inte riktiga. De saknar värde. Men okunnighet eller att ha fått lära sig fel, är inget exempel på syndafall. Inte äta, eller äta något annat var ju OK enligt Gud!

Att bestjäla Gud är dock bästa sättet att bli rik. Finns det någon rikare? Sno vad du kan, och placera ”guldet” i din himmel, i tankens rike! Om du är Guds avbild, så har du väl din egen himmel.

Tankens rike verkar kunna vara identisk med själen, och den lär kunna gå förlorad. Upplöses den när vi dör? Det är definitivt den materialistiska uppfatt-ningen, som är logisk, begriplig och bestridd. Men det vore ju förargligt, om du skulle bli av med allt, som du ofta med stora ansträngningar bestulit Gud på.

Appelknyckare2

Den ”vanliga” kristna Himlen med gator av guld verkar ha ett arianskt ursprung, och bör nog betvivlas. Tro på tankens rike i stället!

Goda gärningar (karma betyder handlingar) är också värdefulla. Sådant kapital kan placeras som minnen i Himlen. Men det finns ju onda gärningar också. De är till skillnad från felaktig kunskap inte värdelösa nulliteter. De är tyngande skulder!

Myterna tycks säga, att du med onda gärningar skapar vampyrer, som suger livet ur din själ. Det är bildspråk, men idén är ju klar. Själen kan dö. Bibeln talar om ”den andra (2:a, ordnindtal) döden”.

I dessa resonemang har vi nu lyckats ta öde på både kroppen och själen. Eller vi har visat, att de är dödliga. Humanister och ateister får gärna applådera. Men nu har vi kvar anden. Hur får vi död på den?

Hur döda anden?

Paulus påstår att vi kan vara andligen döda. Men Anden kommer ju till oss, och Gud påstås blåsa in den i oss. Andlig död innebär tydligen bara, att den inte släppts in. Visheten, som Anden ibland kallas i GT, antastar där ovilliga män på gatan. Men de vill inte ha ”sin ungdoms hustru”, som lär vara Guds dotter, utan uppsöker horhusen i stället.

Horhusen sjunker sedan ned i underjorden med sitt innehåll av onda andar (Hatet, Vreden, Girigheten, Högmodet och andra) och deras mänskliga älskare. Bild-språket är klart och tydligt. Utan ande dör vi, men ifall vi släpper in Anden (Kärleken), gör den till vår ande och har den hemma, vad händer då? Kan vår ande dö? Detta förnekar myten, men hur är bevisläget för de påståendena?

Myternas filosofi säger att Anden är Kaos.

Hur dödas Kaos?

Kaos dödas genom att skapa ordning, vilket innebär att skapa en värld. Kaos död innebär födelse. Gudarna skapade världen genom att döda sin far Kaos. När vi dör, när världen upplöses, återuppstår Kaos.

I en filosofi, som delar världen i Kaos och Kosmos, kan anden inte dö. I en sådan värld är vår ande evig. Det vi då måste fråga, är om denna världsbeskrivning är korrekt. Det är i sig en så stor fråga, att vi lämnar den utanför. Vi tar det någon annan gång.

Kaosguden hette ju Nun i Egypten. Han var även himmelsgud. Det har jag skrivit om. Drygt ett trettiotal gånger anger GT att Nun är Josuas far. Upprepningar är Bibelns stilistiska sätt att stryka under det viktiga. Det här är alltså mycket viktigt, men vem har någonsin hört något om saken i kyrkan? Det borde väl ingå i kristusdebatten!

Josua betyder ”Gud frälser”. Josua är ett hebreiskt namn. Det möter vi inte i det på grekiska skrivna Nya Testamentet, där de semitiska namnen översätts till grekiska. Josua översätts till Jesus!

De allegoriska berättelserna i GT beskriver alltså en lära, enligt vilken vi (även jaget) kan överleva, genom att ta emot och släppa in Anden. Hur mycket av innebörden i det blev kvar i NT, sedan arianernas föregångare (sexualfixerade villolärorna med Pseudopaulus i spetsen) tog hand om kyrkan?

Nu gör jag en paus.

Advertisements