Etiketter

, ,


Historiens början, språkets början

En debatt på annat håll får mig att ta upp problemet med ”Historiens Början”. Invändningar restes mot det jag skrev, när det gäller betydelsen av ordet religion. Ordet sägs komma från latinet och betyda ”skrupel”, ”from betänklighet” eller ”samvetsbetänklighet”.

Det är ju inte fel, men är detta verkligen den ursprungliga betydelsen? Uppstod ordet religion i latinet? Är latinet urgammalt? Började språkens historia med latinet?

Jag tror jag nämnt det förut, men jag går igenom det igen. De äldsta inskriptionerna av arkaiskt latin är från ca 600 f.Kr. När klassiskt latin därefter hade utvecklats efter 500 år, var arkaiskt latin svårbegriplig för romarna. År 100 f.Kr. räckte det, att en text var ett par sekel gammal för att vara svår. Latinets utveckling hade varit snabb.

Vulgära romare

Klassisk latin var ett övergångsfenomen. Det var också ett överklassfenomen ovanpå det vulgärlatin som utvecklades överallt på gator och i byar, och ibland lyser fram i dåtida texter. Även bildade gamla romare hade kunnat bli örfilade för dålig grammatik av latinlektor Calligula i det gamla svenska gymnasiet.

Han hade säkert hävdat, att Pompeji hade drabbats av Guds straff (79 f.Kr.), för de inskriptioner som gjorts på stadens väggar och murar. Men redan författaren Plautus (254 – 184 f.Kr.) skrev komedier på folkligt latin (Philippe Wolff, Västerländska språk, Aldus, 1970).

Ur vulgärlatinets olika varianter har vi fått italienska och spanska med flera språk. Klassiskt latin, började raskt försvinna som levande språk efter år 400 e.Kr.

Klassiskt latin ersattes av kyrkolatin och moderniserat latin, som bevarat det döda språket till sen tid.

Språkens ormbo

Det arkaiska latinet talades bara i ett litet område runt Rom, där man dessutom talade faliskiska (hört talas om det?) och de språkens område omgavs av då större språk. En del av dessa var de från varandra tydligt åtskilda italiska språk, av vilka latinet bara var ett.

Bland de största av de större italiska språken var oskiskan och umbriskan, men det fanns nästan ett dussin(!) till, förutom lepontiska, som inte var italiskt, utan keltiskt. Wikipedia uppger att de italiska språken fördes till Italien av migrerande stammar 7-800 år f.Kr.

Siffran ifrågasätts av andra, som menar att de kom redan 1000 – 1500 f.Kr. Men då blir det svårt att få plats med etruskerna, som länge var ett mycket större folk än romarna.

Men somliga hävdar att etruskerna underkuvade Rom ca år 650 f.Kr. Latinarna hade hunnit dit lite före dem, men fick finna sig i att deras tre sista kungar var etrusker. Vi är nu egentligen inne i en blandning av myt och historia. Osäkerheten är stor.

Etruskiskan var ett icke-indoeuropeiskt språk, som uppen-bart påverkat latinet. Vårt ord ”fönster”, som vi fått från latinet, tror man kom till latinet från etruskiskan.

Rätiska var ett annat icke indoeuropeiskt språk som också talades i Italien. Där talades också messapiska och venetiska och de var illyriska språk, och eventuellt släkt med nutidens albanska (omstritt). Italien var ett ormbo av språk, som slingrade sig om varandra och avlade fram latinet.

Och vem var först?

Etruskiskan misstänks vara ”inhemsk” på italiska halvön (omstritt). Då försvinner vi in i en okänd forntid, men tanken stärks av att den etruskiska kvinnan lär ha haft en stark ställning, som inte passar in i det indoeuropeiska patriarkatet.

Det kan ha varit en orsak till att romarna gjorde uppror mot sina etruskiska kungar. Invandrarna fann ursprungs-befolkningens seder och bruk strida mot av gudarna given moral. Eller ursprungsbefolkningen fann erövrarnas seder och bruk strida ….

Ursprungligen var romarna ett ganska primitivt folk, med ett språk, som knappast bar någon bildning. De hade inte ens alfabetet innan de träffade etruskerna och omarbe-tade deras.

Då de obildade romarna blev civiliserade

Liksom övriga invandrare tog romarna till sig kultur från etrusker och greker och det förklarar troligen latinets snabba förändring. De italisktalande folken var ”vilda stammar”, som kom till Italien. Där civiliserade sig snabbt och byggde upp sina samhällen.

Kanske var romarna snabbast. Det var kanske därför de blev så framgångsrika. T.o.m. italier lär vara ett ord, som de inflyttande ”vilda stammarna” snodde från de folk som bodde i Italien före dem. Så inte ens ordet Italien lär komma från latinet.

Fast vilka var först? Det har jag redan frågat om. De blev kanske inte ens omnämnda ovan.

Summan blir, att latinet var en dialekt av indoeuro-peiskan. Den fick mycket av sitt ordförråd därifrån, men även från de likaså indoeuropeiska grekerna, från etruskerna, från Nordafrikas semiter och alla andra folk de kom i kontakt med. Egyptens beryktade lärdom bidrog säker med en hel del.

Förmodligen skapades en del nyord, men de var nog inte så väldigt många. Latinets livstid blev ju inte så lång. Vi kan undra, om språk brukar bli gamla. Svenskan blir också obegriplig, om vi går bakåt i tiden.

Svenskan räddad med skolaga och kyrkotukt …

Fast Gustav Wasas Bibel (1541) skapade en viss stabilitet. När det fastställdes, av den hårt nypande Gustav Wasa, hur Gud talar svenska, blev det riskabelt att försöka tala vulgärsvenska. Drygt 400 år med skolaga och kyrko-tukt gör att vi fortfarande, även om det är med viss svårighet, kan läsa Gustavs Bibel.

… förmodligen kortvarigt …

Den reviderades ändå både 1618 och 1703, men först 1917 fick vi en ny översättning stadfäst, föregången av ett antal ”versioner”.

Så fick vi NT81 och Bibel 2000, och vi har haft en hel del andra under de senaste decennierna. Svenskan förändras just nu snabbt. Amerikanisering och rinkebysvenska. Snart kommer väl kinesiskan.

… innan svenskan följer latinet i graven

Vad vi talar för svenska om hundra år kan vi därför inte veta. Rådet blir: Prata på medan någon ännu förstår vad du säger! Svenskan kan gå latinets väg.

Latinets ställning skapades med militär makt

Roms militära och politiska maktutveckling bländar oss. Det romerska imperiet glans faller även över latinet, men det var ett kortlivat språk. Under sin livstid talades ren latin av de bildade. Som dött språk har dessa dock använt det under 3-4 gånger så lång tid. 

Religion är inte ett av de ord som uppfanns i latinet. Där-emot kan man tänka sig, att de obildade tidiga romarna gav ordet en ny betydelse, en som de trodde var riktig, och som beskrev deras möte med religionen: Gudarnas vilja och samvetsbetänkligheter. Skrupler.

Men vi är privilegierade

Från latinets primus och legis (privat och lag).

Vi har tillgång till nästan obegränsad information. Vi kan lätt läsa, att den egyptiske solgudens namn var Ra. I våra bokhyllor och via Googel påpekar lärde, att vi inte vet säkert. Vi har bara ett R, vokaler går inte att få fram ur det där skriftspråket.

Han kanske hette Re, och majoriteten lärde lär numera hålla på det. Om det är en betydelsebärande stavelse med innebörden medvetande, kanske latinet och andra språk har förmedlat den rätta vokalen från det gamla Egypten. Latin är det i alla fall inte.

Advertisements