Etiketter

, , ,


En maning till korståg på hemmaplan?

I DN kan vi läsa en artikel av Skarabiskopen Åke Bonnier om att kyrkan måste verka som politisk kraft. Även Kyrkans Tidning har givetvis observerat artikeln. Det här var väldigt känsligt ett tag. Kyrkan väckte raseri bland politiskt aktiva intellektuella, och det var inga menlösa saker t.ex. Ingemar Hedenius sade om den, i huvudsak med början för 65 år sedan, då hans bok Tro och Vetande gavs ut.

Därmed inleddes en kamp för svensk sekularisering. Hedenius måste nog beskrivas som framgångsrik i den.

Att en biskop nu skriver en sådan artikel i DN är kanske tidningens Canossa-vandring. Nähä, den länken gav ingen hjälp? Den bara visade sekulariseringens konsekvenser, att Europas historia för många blir helt okänd utan kyrka och kristendom. PISA-undersökningarna visar, hur kunskapsbygget i Sverige även på andra sätt alltmer lutar mot fall.

Då sekularisering blev honnörsord …

Även Herbert Tingsten, chefredaktör på DN 1946-1959, var kritisk mot kyrkan. Han beskrivs som ambivalent till kristendomen i denna text, som hämtats från den katolska tidningen Signum. Den citerar DN: I vårt sekulariserade samhälle tror folk att Jobs bok är ett sysselsättningsprogram från Arbetsmarknads-styrelsen. (Förlåt den förklarande länken till Bibeln, men det kanske är en del sådant folk som läser detta.)

… åkte barnet Bildad ut med badvattnet

Signum finner, att DN upptäckt, att utan bibelkunskap blir stora delar av den svenska litteraturen obegriplig. Själv jämför jag med runstenar. Utan kunskap om fornnordisk mytologi är det inte lätt att förstå sådana texter. DN vill ha fint bildade läsare, men med sekulariseringen blev de alla amerikaniserade kvälls-tidningsbläddrare.

Parentetiskt: Bildad är i Bibeln en vän till Job. Bildad antas av de Bibellärde kunna betyda ungefär ”Älskad av Herren”. Just det, Herr Chefredaktör!

DN vill inte sälja porrannonser!

DN’s idealprenumerant är en person, som vid kyrkkaffet för vårdade samtal om innehållet på tidningens kultursida. Chefsredaktörerna var motståndare till kyrkan, som fotsköt sig med sekulariseringens skjutjärnsdebatt.

Förolämpande kultur

Svensk bildning är bl.a. att känna till både asatron och kristendomen, vår interna historia och vårt historiska samspel med omvärlden. Av någon anledning struntar man i att de båda nämnda religionerna kan vara en förolämpning mot judisk tro, men det finns ju annan tro, som kan förolämpas, vilket man oroar sig svårt för.

Vår krigiska historia är givetvis en förolämpning mot andra, och Fädernas Kyrka försvann ut psalmboken. Hur skall vi få danskarna att bli lika civiliserade? Det här är ingen psalm, men ändå lika kulturellt som en sådan: ”Kong Christian stod ved højen mast … Hans værge hamrede så fast, at gotens hjælm og hjerne brast.” Liknande finns nog i andra länder.

Historien handlar mycket om förolämpningar

Möjligt är att fler svenskar vet mer om kriget, som är Borta Med Vinden än om kriget, som var där borta i Poltava. Är det ingen, som blir förolämpad av hjältarna, som försvarade slaveriet och romantiken runt det? Och bör man inte känna till alla ”förolämpningarna” för att förstå historien?

Är det rätt väg, att utplåna historien och kulturen, i stället för att lära sig och förstå? I så fall borde vi glömma Förintelsen och nazismens läror illa kvickt! Tänk om det är genom Förintelsens ”magi”, som antisemitismen lever vidare. Men det känns ändå fel att glömma.

Entartete Kultur

Vår kultur är på gott och ont. Kunskap lär vara det, eller är det biblisk övertro att säga så? Reichsminister Joseph Goebbels och Reichskunstkammerpräsident Adolf Ziegler tyckte att den kultur man förolämpas av och ogillar skall utplånas. Entartete Kunst! Sveriges radikala bidrag till utvecklingen är, att även det, som vissa andra ogillar eller kan tänkas ogilla, skall bort. Vad blir då kvar?

New Age? Amerikanisering? Scientologi? De sakerna borde förolämpa vissa. Ja, alla borde förolämpas av scientologin. Men vi har en märklig kulturell masochism bland oss. Anses det svenskt, är det värre än scientologi. Om inte, skall det försvaras till varje pris.

Frågan är om kristendomen är svensk. Den upplevs som svensk. Då blir nästa fråga, om den var entartete Kultur? Ja, det är klart, att vissa upplevde den så. Då blir nästa fråga, vem som får avgöra det.

Det är en avsevärd skillnad på å ena sidan Hedenius och Tingsten m.fl. och å andra sidan Goebbels, Ziegler och deras vänner! Men det är väl sällan, som skillnaden är så enkel och klar. Vad gör man om en Hedenius och en Tingsten är oense? Eller en Goebbels och en Ziegler? Eller två Svensson?

Och Tingsten var som sagt ambivalent. Vilken del av honom hade rätt? Han såg två sidor i kyrkan, något gott och något annat. Det var det andra han angrep. Han hade kanske rätt! Det andra var entartet.

Den gamla självklara lösningen

Jag ser ingen annan lösning på problemet än att vi skall kräva av varandra att tåla förolämpningarna och hädelserna. Sluta vara lättstötta kärringar! Förolämpa och häda själva! Debattera! Det fria ordet. Död åt censuren!

Vårda kulturen! Leve bildningen! Förkasta värdenihilismen och värdera! Sök skillnaden mellan gott och ont. Berätta vad du funnit! DN började tidigt med att rensa bland det man såg som ont i vår entartete Kultur.

När begravdes Djävulen?

DN började 14:e januari 1909 att avskaffa Fan, och lyckades få honom jordfäst av Stockholms domkapitel den 27 maj samma år. Jag observerar att Signum inte är överens med DN om årtalet för Djävulens begravning. Kan det vara ett utslag av bristande teologisk bildning bland katoliker?

Sekulariseringskampen

Vi hoppar sedan fram till Hedenius, hans bok Tro och vetande (1949) och hans angrepp på Svenska kyrkan, på dess sanningsanspråk i fråga om läran och på dess ställning i samhället. I DN och andra tidningar strimlades de gammel-kyrkliga argumenten med tre postulat, som Hedenius hade ställt upp.

Jag hänvisar till länken Hedenius för att läsa om dessa postulat. Men här kommer mina kommentarer.

Kommentar om det religionspsykologiska postulatet

I det använder Hedenius en definition av religion, som varken överensstämmer med min eller vissa nutida biskopars. Jag har i denna blogg flera gånger definierat ordet religion: Det betyder ”fängslat medvetande”. Här finns det också!

Normalt menas fängslat i materien, men även i sina idéer. Vad som är medvetandets värsta fångenskapen kan diskuteras. Medvetandet är alltså något. Buddhister kallar medvetandet gudomligt. Egyptierna beskrev det som ett hav, som eventuellt kunde liknas vid eller beskrivas som en Gud, och Koranen säger att Gud skapat människan av en droppe (av sig själv då).

Är tro på medvetandet vidskepelse?

För Hedenius var detta metafysiska antaganden som vetenskap och empiri varken kan verifiera eller falsifiera. Egentligen är det enda antagande som görs, åtminstone av mig, att medvetandet har en självständig existens. Problemet för Hedenius blir här, att vetenskap och empiri varken kan verifiera eller falsifiera medvetandets existens.

Somliga tror att det är en illusion. Googla på ”medvetande, illusion” och ni finner bl.a. denna bloggare, som redogör för det vi kan kalla ”kunskapsläget”.

Den värdelösa likheten med Gud

Jag har också hänvisat till biskopar, vars idéer om vad tanke och medvetande är, tillåter dem att beskriva Gud som en tankekonstruktion. Det blir folk upprörda över, då de uppfattar tanke och medvetande som de gör.

Fast det är ingen idé att fråga hur de uppfattar tanke och medvetande. Det vet inte, eller ser det som hjärnans avföring, något värdelöst. Men om du är Guds avbild, så är det väl här den likheten kan finnas och inte i fötterna eller andra delar av dig?

Kommentar om det språkteoretiska postulatet

Vi kommer av detta fram till, att det är något konstigt med våra Gudsbilder. Här kommer vi automatiskt fram till Hedenius nästa postulat: Det måste vara möjligt att meddela även icke-troende innebörden i de religiösa uppfattningarna och upplevelserna.

Hedenius har ju rätt. Kan du som säger dig tro på Gud verkligen förklara, vad det är du faktiskt tror på? Uppvisar inte dina oklara ord i stället en variant av pastafarianismen? Googla på den och hamna både bland bloggare och i Kyrkans Tidning.

Begränsa dig till en tro på medvetandet, varav du är en droppe och som sådan väldigt begränsad! Då kan du i alla fall säga, att det inte är ditt fel, om ingen vet vad medvetande är.

Bollen blir då motståndarens, en Hedenius lärjunge, som säger, att medvetandet är en illusion skapad i hjärnan. Det skall han bevisa, och då är det han som är illa ute.

Kommentar om det logiska postulatet

Två sanningar kan visst motsäga varandra! Här hade Hedenius definitivt fel enligt Einstein, som 1905 bevisade att ljuset är partiklar som rör sig. Einsteins bevis vederlade dock inte Young-Fresnels bevis från tidigt 1800-tal, att ljus är vågrörelser.

Vågor kan gå på ett snöre bundet vid dörrhandtaget. Partiklar är som bollar. Sådana kastar vi på dörren. Den ena förklaringen utesluter, motsäger den andra. Fysiken talar även om materievågor och vågpartikeldualiteten beskrivs i populärvetenskapen.

Världen är motsägelsefull!

Av två motsägande satser om fysiken är båda sanna. (Kvant)fysiken försanthåller inte bara teser som motsäger det vi vet om vår vardagliga verklighet (första postulatet), den accepterar också vågpartikeldualitetens motsägelse.

Teodicéproblemet och den sketna Guden

Det enligt Hedenius olösbara teodicéproblemet får sin lösning i föreställningen om medvetandet. Det har jag förklarat i detta inlägg i denna blogg. Gud är en full-ändad och sanningsvisande spegel. Världen är en spegelbild. Vi speglar oss. Vems är bilden? Spegelns eller betraktarens?

Ordet människoson betyder egentligen bara människa. Och om denne används ordet Herren i betydelsen Gud, trots att många människor uppför sig som Fan innan de blir jordfästa. Sådant brukar tidningarna berätta om, även DN.

Teodicéproblemet förutsätter en felaktig Gudsbild, en sådan som det är något konstigt med. Gud är i felaktiga Gudsbilder något som världen och dess Herre sätter värde på. Men Gud kanske är något som världen och dess Herre ser som avföring?

Det där blev ju riktigt religiöst i tonen. Det är nog bäst att jag slutar skriva, innan jag hetsar upp mig för mycket. För övrigt finns det så mycket att spinna vidare på, att jag måste klippa av resonemanget, innan det blir oöverskådligt.

Advertisements