Etiketter

, ,


Ormar, ringar och stavar

Titta igen på Bernt Enderborgs bild av den gotländska virvelstenen i mitt före-gående inlägg! Observera, att varje virvel består av två ormar! Ormgudinnorna, både den på Kreta och den på Gotland, hade en orm i varje hand. Farao hade två ”långhalsade”djur i pannan, ormen och gamen.

images-29gallehushornen-300x241

Bilder av keltiska gudomar visar figurer med två ormar eller en orm och en ring. Ormen som formar en ring genom att bita sig i svansen är så vanlig, att före-teelsen fått ett eget namn, Ouroboros.

Orm och ring är därför ofta samma sak i den här symboliken.

Ormparet förekommer även i denna välkända symbol. Den förväxlas ofta med läkekonstens symbol eskulapstaven. Men detta är Hermes stav eller Mercurius-staven. Grekiske Hermes = romerske Merkurius var gudarnas budbärare! Den som förmedlar information! Talaren, tankens förmedlare.

per_medicine_050513.1_10709473_8col

Astronomi = Empirisk religion

Jo, men Merkurius är ju inte solen, medvetandets ljus! Merkurius är ju den lilla himlakroppen närmast solen. Det är en del av Solen, det tänkande, men framför allt det talande intellektet. Det är en Ras egenskap.

Men vi ser inte mycket av tanken. Bara i mörkret något före solens upp- och nedgång kan man ibland se Merkurius glimma till vid horisonten.

Tillräckligt mörkt är det bara vid de tillfällen, då vinkeln mellan linjerna ögat-Merkurius-Solen är i det närmaste rät. Då är Solen tillräckligt långt under den horisont, som Merkuris stiger upp över, för att gryningsljuset inte skall dränka Merkurius svaga glimt.

Jo, men titta nu igen på bilden av solguden! Vad är det som tittar fram vid solskivans kant? En liten orm. Intellektet är en liten del av vårt medvetande. Det är sällan det syns till. Man får titta noga, för att inte missa det.

115px-Sun_god_Ra2.svg

Det är blicken, medvetandet, den lilla ormen som sticker fram ur solens skiva på de egyptiska bilderna av Ra. På något sätt är ormen Solens ansikte. Även om Merkurius är liten, är dess glimt ibland det  första vi ser, när vi möter solguden.

Romarna identifierade den germanske Wohtan (Oden) med Merkurius. Den högste guden var för dem himmelsguden, inte solen. I det fallet höll de med judarna, även om de gav himmelsguden ett annat namn, Zeus.

Liksom i Egypten sågs Solen som son till Himlen. Om Merkurius var solgudens blick, hans synorgan, så var han en del av solen och således själv son till Zeus. Fast i dåtidens förvirrade teologiska familjeförhållanden kunde en sådan gud även vara barn till Solen och barnbarn till Himlen. Egyptens mytologi excellerar i sådan förvirring, och här får virrvarret en av många behövliga förklaringar.

De i dåtida religiösa frågor bildade romarna tog alltså germanernas tro för en solkult. Själva svängde de ju i frågan. Kejsar Konstantin valde ett par sekler senare att bli präst åt Sol Invictus, och det dröjde innan han lät döpa sig. Det skedde först på dödsbädden.

Konstantin är medskyldig till mycken förvirring inom kristendomen.

Erich Zehren har i sin av Åke Ohlmarks till svenska översatta bok, Stjärnornas Testamente (A&W/Gebers, 1959), redogjort för en mängd överensstämmelser mellan astronomi och religion. Jag minns inte att han skrev just detta om Merkurius, men han visade hur man på stjärnhimlen hittar svar på diverse religionsfrågor. Jag fann boken intressant, och den kanske finns på en del bibliotek.

Den gotländska virvelstenen igen

Bilden i förra inlägget är en av tre virvelhjul på en sten inmurad i en kyrkvägg. Klickar ni på länken, hittar ni följande bild av hela stenen och gotlänningen Bernts Enderborgs text om den.

2813_1

Längst ned finns det en båt. Tittar vi på denna länk, upptäcker vi, att man observerat och länge spekulerat över likheten mellan båtar på hällristningar och nere på Nilen. Den här båten verkar också komma därifrån. Konsten häruppe bevarade i sitt bildspråk forntida kulturimpulser.

Ismannen Ötzi berättar att vandringar över Alperna förekom för mer än 5000 år sedan. Dordogndalen i Frankrike tycks ha varit en gemensam kultplats för Västeuropa på den tid, då hela Europas befolkning var i storleken mindre svensk kommuns.

De sexuella drivkrafterna

De var nomader i en värld, där förbud mot syskonäktenskap och andra allt för nära förbindelser så småningom skulle kodifieras i religionen. Inavel är ett problem, som man fort blir medvetna om i små befolkningar. Dordogne blev en plats där Europa räddade sig från ”renrasighetens” förbannelser.

Dordognedalen ingår i den region, där världsarvet Vézèredalen finns. Där hittar vi hela 147 förhistoriska platser från paleolitisk tid och 25 dekorerade grottor. Femton av platserna, inklusive det berömda grottkomplexet Lascaux utgör ett världsarv. Nu är vi mer än 15000 år bakåt i tiden, och den kulturella aktiviteten i och runt omkring de där grottorna har fått oss att häpna.

(En viktig källa till en del av dessa uppgifter fanns förut på taurnet.se, men den nättidningen har tyvärr försvunnit. Det finns bara lite kvar om annat, som i sig själv är så intressant, att jag ger er länken.)

På den tiden (istiden, obs!) regnade det i Sahara. Där finns massor av häll-ristningar från den tiden. Vi måste nog tänka oss, att det fanns kulturella förbindelser. Som jag antydde ovan, kulturen, religionen, sederna krävde sannolikt sexuella sådana, och i så fall fanns drivkraft.

Havsytan i Medelhavet låg 120 meter lägre än idag. Resan över Gibraltar Sund och mellan Italien och Tunisien var kortare än idag. Man förfogade sannolikt över båtar, som var sjödugligare än de överfulla vrak som idag används av människosmugglare.

Rikedomen skapade träldom

Våra förfäder var vana vid långa färder. Det var först med jordbruket, som horisonten blev avlägsen, och folk levde sina liv i byar utan att någonsin se mer än sin egen trakt. Med jordbruket kom stor rikedom och med den träldom.

Egentligen är rikedomen en träldom även för den rike. Han är bunden till sin täppa, hårdare ju större den är. Utan frihet, ingen ny kunskap. Fast den gamla kunskapen levde vidare, som obegriplig men helig myt.

Istidens Europa ingick i en större kulturkrets. De europeiska nomaderna visste förmodligen mer om Afrika, än sina medeltida ättlingar. Långt senare (för 3-4000 år sedan) vandrade nomadiska jagande folkstammar fortfarande vida genom Europa. De vandringarna höll ihop kulturen.

Språket

Med jordbruket och rikedomen kom de stora byggnadsverken, slavarbetet vi kallar kultur och civilisation. Men ingen kan förklara varför våra äldsta språk grammatikaliskt är mycket mer avancerade än de nutida.

Sanskrit är värst. Grekiska och latin är inte heller dåliga. Sedan forntiden har språken bara blivit enklare och enklare. Primitivare! Det handlar om vår tankes verktyg. Det borde vara vasst, men blir bara slöare och slöare. Hur kunde ”de primitiva forntidsmänniskorna” skapa sådana njutningsmedel åt gamla tiders läroverkslektorer?

Det verkar som om nomadlivet, att vandra omkring i världen och ständigt möta nya miljöer och människor, utvecklade tänkande och kreativitet på alla sätt. Namnet Evert Taube dyker plötsligt upp helt spontant, när jag skriver. Kreativitet!

Resorna

Sjöfarten var under årtusenden mänsklighetens spetsteknologi. Varför blev tsar Peter benämnd Den Store! Fenicierna uppfann alfabetet, grekerna erövrade världen. Vikingarna satte sina spår. Och hällristningarna visar att Europas kultur byggdes upp av båtfolk.

Båtlivet utvecklade vårt tekniska kunnande. Havet, djupet, fisken blev våra religiösa symboler. Hur länge har vi kunnat befara havet? Vandra och segla! Vandra eller segla! Sprida kultur var det samma som att utveckla kultur.  Gick vi runt Medelhavet, för att komma till Europa från Afrika, eller plaskade vi över vid Gibraltar?

Och när kom vi på att ormen skulle vara dubbel? Det är en avancerad filosofisk idé, detta om vårt tvådelade medvetande, själen och anden. Dagens teologer tycks ju inte fatta vad det handlar om. Det är inte nyttigt för tanken, att sitta inlåst i ett kloster och tänka.

Annonser