Etiketter

, , , , ,


Själ och ande

Jag vill spinna lite på det föregående inlägget ”När Stalin blev kär”.

I tidigare inlägg, även i detta och detta och detta och inte minst detta har jag beskrivit den forntida idén om själ och ande, vårt medvetandes två delar. De beskrevs i forntiden med bilder av två ormar i händerna på gudinnor.

knossos21c-2

I Stalins och Hitlers fall är det nog lätt, att acceptera idén om de två delarna som onda. De två diktatorerna hade som så många andra en ond ande (attityder, vilja och begär) och därtill en logiskt tänkande själ (intellektet). Det gäller alltid att med en ond ande som härskare skapar själen onda tankar.

Mystifieringen av själen härrör från senantikens och medeltidens kyrka. Tidig antik och forntid var mer analytisk i sina definitioner av själ och ande.

Ormgudinnorna är forntidens beskrivning av Helheten i materien – Moder Jord. Hebreiska adamá betyder jord. Myten beskriver alltså människan (hebreiska adam). Myten dissekerar oss och beskriver delarna, kropp, själ och ande. Myten beskriver inget som ”bara och ingenting annat än”. Alla tre är mirakler, även materien.

Berättelserna i GT är inga historiska berättelser

Alla, Adam, Eva och deras barn, Noa och hans söner, patriarkerna och deras hustrur är allegoriska figurer, som spelar rollerna kropp, själ och ande. De är litterära figurer. De är aktörer i beskrivande och förklarande skådespel, där materien oftast tar själ och ande till hustrur.

Dessutom: Människans handlingar och ord dyker upp i myten beskrivna som människans söner och döttrar. Handlingarna ställer till problem: Allegorierna beskriver deras konsekvenser som människans barnbarn. Noa förbannade son-sonen Kanaan, på grund av sonen Ham.

Moses passerar Sävhavet med Israels barn. Moses betyder avkomma (Guds). Han är människan. Israel betyder den som kämpar med Gud (med samvetet). Med sina ord och handlingar passerar människan genom Sävhavet.

Enligt fornegyptisk tro gäller att Sävhavet är en ”teologisk” plats. I Sävhavet (de äldre religionernas Himmelshav) öppnas den tunnel, den väg, som beskrivs i ”nära-döden-upplevelser”, NDU. Andra Mosebok är en allegorisk omskrivning av den Egyptiska Dödsboken och den däri beskrivna domen över den döde.

Tolkningen Röda Havet är fel! Tolkningen av berättelsen som en serie orimliga historiska händelser, skapar föreställningen om ett judiskt folk, som erhöll Palestina som gåva av Gud. Verkligheten var en religiös splittring av de gamla kanaanéerna. Ur den skapades judarna som ett tidigt ”mormonfolk”. Konflikten mellan judar och araber (vi kan skriva judar och kanaanéer eller semiter och semiter) blir då av samma sort som konflikten mellan sunni och shia.

Den verkliga historien

Judendomen skapades i och ur den samtida kulturen. Idéerna hämtades från hela den då och där kända världen. Den grupp av kanaanéer och närstående folk, som anslöt sig till den nya läran, isolerade sig från omgivningen och identifierade sig med sin lära. Så småningom förlorade de insikten om sin läras innebörd. Då tappade de kontakten med verkligheten och blev bokstavstroende. De blev judar.

Den ursprungliga tron och den nya tappningen

NDU har vi alltid haft. NDU har hört till trollkarlarnas arbetsuppgifter sedan vår utvandring från Afrika. Euroasiens istida schamaner utvecklade idéerna och de spreds till Australien och Amerika. Självklart bör NDU ingå i våra äldsta myter. Därifrån fick GT sin berättelse om vandringen genom Sävhavet.

Dödsboken är en reinkarnationsberättelse! Vägen på andra sidan Havet passerar i GT platser vars namn betyder ”prövning” och ”kamp i domstol” (2 Mos 17:7). Berättelsen fortsätter med svårtolkade händelser. Amalekiter, ett annat ord för kananéer, är ett stort problem. Det kan vara en känga åt dem som inte anslöt sig till den nya tappningen av den gamla läran.

Vad är en guldkalv?

Senare låter Mose på Guds befallning slakta en mängd av Israels barn p.g.a. guldkalven. 

Om barnen är onda ord och gärningar, skapade av annan ande än Guds, så handlar slakten av dem om Guds förlåtelse efter döden, och/eller den glömska, som även grekisk myt omtalar (floden Lethe). Även den mytens ursprung och grund är de istida schamanernas lära.

En gudsbild beskriver en Gud, som kräver våld. Det borde vara en guldkalv. Dyrkarnas barn är deras gärningar, våldshandlingarna. Gud vill ofta ta död på ”folket”, barnen, människans ord och gärningar. Människan Moses kämpar hela tiden för att rädda dem. Det är ingen lätt uppgift. I det fallet överensstämmer dödböckerna. Den Tibetanska Dödsboken varnar hela tiden för farorna, men att göra jämförelser är närmast omöjligt.

Gudsbilder. Kyrkor, synagogor och moskéer är uppenbart fyllda av guldkalvar. Ilskna tjurar. Men ”Gud är annorlunda” hör vi nu allt oftare. För att slippa konsekvenserna av ilskan bör de fromma kanske lyssna. Och ateisterna får sluta förkunna, att guldkalven är den rätta tolkningen av kristen tro. Det är deras arga attityder i frågan, som styr deras tänkande i detta.

Vem är det som spelar Sim City, Gud eller människan?

Israels utvandring från Egypten är alltså en berättelse om hur människan tar sig till en ny materiell tillvaro. Det förlovade landet, Israel, är en allegori för den återfödda människan, en ny fysisk kropp med själ och ande. Landet beskriver människan och vår fortsatta kamp med oss själva och med främmande idéer. Med främmande idéer avses andra tankar än de som föds av Samvetet och Kärleken.

Observera de stora bokstäverna på dessa Guds två egennamn! Guldtjuren är bilden av den som avlar de främmande idéerna med ditt förstånd. Attityder och begär, som säger: ”Bunt ihop dem och slå ihjäl dem! Tag, tag, tag! Hata, hata, hata!”

Den mänskliga Helheten beskrivs som Gud (på Kreta som Gudinnan), och denna Helhet vill ha en ädel själ och en ren ande. När de båda ormkräken visar sig vara mindre lysande (serafer = lysande ormar) och mer giftiga, svarta och onda, beskrivs Gud som mordisk.

Men den mordiske Guden är vi själva, vårt samvete, vars befallning blir: ”Gå och häng dig!” Guds påstådda namn Elohim betyder faktiskt gudarna. Det är som om Gud uppenbarar sig i borgmästaren i Sim City, dataspelet där vi skall skapa en fungerande stad.

Borgmästaren är dels den styrande anden, förmågan och önskningarna, dels det lydiga tänkandet, som bygger. Borgmästarens erfarenhet och förmåga vidgas.

Men det är en själ som skall skapas, en ansamling tankebyggnader. Här är Bibel 1917 bäst: ”Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor …” (1 Mos 9:27). Noa är människan (materien), hans son Sem är själen (intellektet) och hans son Jafet är anden. Tredje sonen, Ham, är Noas handlingar, vars son Kanaan (konsekvenserna) förbannas av Noa.

Någon spelar Sim City, och skapar då dig, den allsmäktige borgmästaren. Staden själv utgör de logiska förutsättningarna för tillväxt, och det blir svårt att skilja tänkandet från tankebyggnaderna. Staden blir ofta misslyckad. En värdering sker.

Då väljer Någon att ”obliterate” staden, att utplåna den och dess borgmästare. Själ och ande utplånas. Men vem spelade? Var inte det också du? Datorn är kvar, spelprogrammet likaså, om inte spelaren ledsnar, deletar det och köper ett nytt. Men om borgmästaren och hans stad fungerar, så älskar spelaren dem.

Meningen med livet

Men intressant är det ju, att vi kan se en mening med livet i detta. Anden, våra förmågor, är avsedda att växa. För detta behöver den tankebyggnader att leva i. Bildning och kunskap är den verkliga rikedomen, inte pengar. Intellektet, du, bygger.

Och när ormen växer, måste den byta skinn. Vi måste dö för att återfödas. Reinkarnationsläran finns dold i dessa myter, som hela tiden varnar för att penningens rikedom kan sabotera alltsammans. Den här läran kan alltså vara politiskt olämplig och ekonomiskt skadlig.

 

Annonser