Följande ord är ett problem för fromma läsare av Bibeln: ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom över-allt i skrifterna” (Luk 24:27). Var någonstans i moseböckerna står det om Jesus?

Förväntansfulla ställer de fromma den frågan på olika bibelsajter (detta är den 193:e mest besökta sajten i världen) och svaren blir ganska skruvade. Man får göra ganska äventyrliga tolkningar av texterna, för att få de svar man vill ha, och det man vill ha är sådant som kan tolkas som profetior om evangeliernas mirakelproducerande Jesus. Beskrivningarna ”skruvade” och ”äventyrliga” håller nog de flesta skeptiker med om.

Men jag har ju också skrivit i ämnet! Jag har med början här tjatat om att Jesus är den grekiska översättningen av namnet Josua. Josua efterträdde Moses som folkets ledare och Josua anges cirka trettio gånger vara Nuns son (till exempel i 2 Mos 33:11). Nun var namn på det forna Egyptens kaosgud. (Kaos = det oberäkneliga och oförutsägbara.)

Men det innebär en metaforisk Kristus. Det moseböckerna beskriver är hur Sonen (Moses betyder avkomma) först är den logiskt grubblande själen, som funderar över ”hur det är”. Exempelvis är Gud si och så. Dessutom antas Sanningen kunna beskrivas och den antas även vara logisk. Med Moses befinner vi oss i ett lagbundet och logiskt beskrivligt kosmos.

Sedan sker en utveckling. Sonen blir efterträdaren Josua/Jesus. Han är kaos-guden Nuns son, vilket innebär att han är oberäknelig. Kaos är inte oordning, utan ordet kaos betecknar något oberäkneligt och icke förutsägbart. Den fria viljan är det mest uppenbara exemplet. Den är oberäknelig och utan logiska regler. Den hör inte hemma i Kaos motsats Kosmos, som är deterministiskt bundet av naturlagarnas logik. Den fria viljan är en fånge i Kosmos.

Men sanningen är ogripbar och handlar om kärlek, samvete, empati och estetik. Den ligger utanför den kosmiska bubbla som skapats i det oändliga Kaos, i Josuas far Nun. Sanningen finns i de rätta värderingarna. I sådana finns ingen logik och de värderingarna är egentligen obeskrivliga. För den värdenihilistiske och emotivistiske logikern segrar luddigheten, då Kärleken (Josua, som betyder Gud räddar eller frälser) ersätter Lagen (Moses).

Om denna växling från Moses till Josua, om denna utveckling eller mentala evolution var Jesu budskap, då blir orden i Lukas begripliga. Då tolkade han moseböckerna på detta sätt. Gjorde han en riktig tolkning? Det kan vi diskutera, men utifrån den tolkningen berättar moseböckerna i allegoriernas form om kärlekens seger över lagfromheten.

Vi har då en beskrivning av vår utveckling från enkelt tänkande till ett djupare sådant. Texten beskriver en sorts mental evolution.

Det budskapet försvann dock i stor utsträckning och ersattes av arianismens och senantikens övertro och auktoritära föreställningar. Villolärarna tog över hela verksamheten, precis som Jesus och Paulus förutspådde. Vi fick läror om mirakler i stället för ett filosofiskt evolutionsbudskap, om att sanning och moral är det som fungerar, när det gäller att utveckla oss mot fulländning.

Det är en sorts utilitarism, som avviker på frågan om vad det är som skall maximeras och minimeras. Konsekvensetiken utilitarism säger att ”Moral är det som maximerar nyttan, det vill säga ger största möjliga lycka och minsta möjliga lidande!” Men det kristna budskapet skulle i stället från början ha varit, att nyttan är den mentala evolutionen, och den kan kräva en hel del lidande. Erfarenheter och omprövningar kan göra riktigt ont.

En mental evolution är det dock ingen nytta med, om vi inte gör antaganden om ett fortsatt liv. Utilitarismen brukar inte kopplas ihop med sådana idéer, utan nyttan är tillfälliga positiva känsloupplevelser orsakade av  exempelvis sex, rikedom och glädjerus, samt brist på lidande. Moral hör då till våra illusioner. Det låter inte särskilt kristligt.

Men den där fulländningen vi skall uppnå? Vad är den för något? Det är också något att diskutera. Vad lämnade segrarna i kyrkokonflikten kvar av bud-skapet? Vi blir nog tvungna att tänka själva. Men omtolka moseböckerna? Bokstavstolkning av dem är politik i dagens värld. Här antyds en alternativ tolkning enligt vilken de inte alls handlar om judafolkets historia.

Kan vi tänka oss en utveckling av mentala förmågor hos oss, som är överlägsna logiken? Kan sådana utvecklas, kan logiken knappast bedöma dem. Hur diskuterar vi dem då? Skall vi om detta vi säga som Karl Marx en gång sade om vapentekniken: Vi har nått den absoluta toppen, och någon vidare utveckling kan inte tänkas.

Om vi inte nått den absoluta toppen, är all vår eventuella tro på Gud definitionsmässigt felaktig. Du får väl ha den eftersom du inte kan bättre, men kräv inte att jag skall tro som du! Av samma skäl kan ju inte heller min egen tro vara mycket att ha, men jag kan ju åtminstone försöka undvika de värsta dumheterna

En metaforisk Jesus är vad K.G. Hammar med flera beskylls tro på. Prästen Annika Borg angriper honom därför i detta inlägg. Hon ställer också samma fråga, som han har ställt, och som jag här har föreslagit ett svar på. Jag citerar henne (och då även Hammar): ”Vad är kristen tro? Hammar ställer själv frågorna: Varför har denna berättelse berättats? Varför för vi den vidare? Ja, precis, varför har den det och varför ska vi det?”

Annika Borg tycks i det nämnda inlägget även föra fram Jesus vandring på vattnet som väsentlig för tron. Det historiska skeendet säger hon är avgörande utgångspunkter för de troende. Men vandringen på vattnet var en etablerad metafor för något i de antika religionsfilosofier, som judendomen växte fram ur. Aseran med epitetet ”den som vandrar över vattnet” har jag skrivit om både i detta inlägg och även i det här. Den som letar hittar ännu mer.

 

Advertisements