Etiketter

, , , ,


Guden Han och Gudinnan Hon

 300px-Gebel_el-Arak_Knife_back_side266px-Gebel_el-Arak_knife_mp3h8783

Påminner ”lejontämjaren” överst i mitten på den vänstra bilden om något? Det tros vara den kanaaneiske guden El, i både GT och NT identifierad med Bibelns Gud (1 Mos 14:18, Heb 7:1,2). Ordet El betyder gud, men kan också vara namn på Den Högste, på Gud. Högra bilden visar andra sidan på denna kniv av flinta och elfenben. Kniven hittades i mellersta Egypten, trots att gudens klädstil är mesopotamisk.

Knivens tillkomsttid anges i Wikipedia till 3450 år f.v.t. Den är alltså ca 5500 år gammal och alltså från den egyptiska förhistorien! Den som går in på länken, får reda på, att lejonen symboliserar morgon- och aftonstjärnorna, på den tiden sedda som två olika himlakroppar.

Det där var alltså guden ”Han”. Vi kan ju återigen titta på gudinnan ”Hon”. Samtidigt tittar vi på en liknande kniv, som tros vara ett par hundra år yngre. På den hittar vi ormar. Sjutton sådana här knivar finns på museer. Observera hantverksskickligheten och det rika bildspråket! Vi ser i dessa knivar resultatet av en lång kulturutveckling med abstrakt tänkande.

411946.501Gebel-Tarif

På den tid, då kanaanéerna likt alla andra trodde, att morgon- och afton-stjärnorna var ett gudapar med var sin himlakropp, gavs just de två gudarna namnen Anat och Jahu. Fast gudars och gudinnors identitet, deras namn och kön var ju föremål för mycken oklarhet i den dåtida språkförbistringen och ”sektförvirringen”. Fast det kanske var avsikten. Man ville klargöra något med sina oklarheter.

Det vi ser är försöken att i bild beskriva de två begreppen ande och själ. Den uppdelningen finns ju även i NT och beskrivs av Paulus, så den skall ju ingå i din tro, om du nu skall vara lite kristlig. Det var länge sedan en av mina lärare inte klarade av det. Han såg skillnaden mellan ande och själ som en obegriplighet ingen kunde förklara på ett tydligt sätt.

Idag blir det alltid diskussion utifrån våra föreställningar om de här tingen. Men vi måste ju få ihop det, så att tankarna överensstämmer med dessa bilder och gamla myter. Det var inte Moses och andra relativt sentida figurer som hittade på begreppen och deras ord. De bara förmedlade dem, när de använde dem för att framförde sina budskap. De senare är obegripliga, om vi inte kan klura ut innebörden i bilderna.

Det man inte begriper, kan man inte diskutera och kritisera.

Uppdelningen i andens och själens gudar torde vi även se i den fornnordiska tron. Där fanns gudasläkterna asar och vaner. Oavsett vilka myter vi vill förstå, så måste vi försöka bli bekanta med tänkandet bakom dessa bilder. Och vi måste var beredda att acceptera olika och skenbart motstridiga beskrivningar.  Som Jahu får det själiska vara maskulinum, medan Anat får vara ande och femininum. I Bibelns allegorier är de två vanligen hustrur till människan. Om patriarkerna och deras hustrur har jag redan skrivit flera inlägg.

Anat var kärleksgudinna och troligen även den feminina principen. Det senare kan vi anta, därför att Jahu tycks ha varit den maskulina principen. Namnet Jahu består nämligen av utropet Ja, som vi kan utläsa som ”Ja!” eller ”Oh!”, samt hu, som är pronominet han.

Det från Bibeln kända ordet Baal betyder Herre och användes om många gudar. Det låter maskulint, och en Baal Hadad nämns som bror och eventuellt partner till Anat. Hadad är regngud, och regnets betydelse är ju stor för jordbrukande folk.

Baal Hadad är regnet och regnet är barn till himmelshavet. I Kanaan hette himmelshavets gud Dagon och han avbildas som en fisk. Hadad sägs dock ibland vara son till El. Två olika namn på himmelsguden (Dagon och El) ändrar inte dennes identitet, och El kallar Anat för dotter. Som blodtörstig sådan kan hon likt sin kämpande bror beskrivas som ett lejon.

Baal Hadad (Herren Hadad) skulle alltså vara ett annat namn på Jahu (Oh, Han!).

Våra föreställningar om primitiva folk och omedveten språkutveckling har skapat teorin att Jahu skulle vara en tidig form av judarnas Jahvé. Men Jahvé betyder ”Jag är”. Det är en djupt filosofisk föreställning om varandet som finns i det namnet. Då man filosoferade över varandet, så var det kaos och himmelshavet man tänkte på. Jahu var alltså Jahvés/Els/Dagons/Nuns son. Tillsammans med sin syster Anat var Jahu ett med sin far.

Primitivitet dök upp i samband med krig och plundringar. Kulturen med sin lärdom kollapsar och resterna hamnar hos segrarna, som imponerade tar till sig märkvärdigheterna utan att förstå så mycket. Att koppla ihop Jahu med Jahvé kan räknas som folklig etymologi. Det kanske skedde redan när judendomen skapades. Då fick vi den mycket maskuline bibliske Gud Fader.

Det var kanske inte så bra, att man insåg att morgon- och aftonstjärnorna var samma himlakropp. Det blev lite för mycket ordning och reda. Om de två var samma gud, så var nog alla andra gudar också samma gud. Polyteismen var vid denna tid ingen tro på många gudar. Den var en rätt att beskriva Gud på många sätt. Då monoteismen segrade, fick man inte längre framföra sina tankar med olika och komplementerande beskrivningar.

Sanningen blev en, och så enkel är den inte. Bara idioten tror att sanningen är enkel. Inom nutida politik kallas sådan sanning populism. Enkla lösningar! Om Envar (ni vet alla någon sådan) begriper sig på Gud, så måste Gud vara en enkelspårig idiot.

För länge sedan visste man nog att könet bara var ett språkligt uttryckssätt. Gudarna bytte kön hur som helst. Det var inte viktigt. Men orden gav möjlighet att förklara saker. Numera ingår könet i de teologiska lärosatserna. Guds kön räknas till de stora heliga mysterierna. Om Hen finns bör Hen uppfatta sådan teologi som förolämpande hädelser.

Religionens problem idag är att den är alltför primitiv. Vore den inte det, skulle kyrkan klara sig mycket bättre mot ateister, materialister och värdenihilister. Man måste ha en filosofi att erbjuda, då människor grubblar! Det räcker inte med hokus-pokus! Det senare måste vara symboliskt för att beskriva det filosofiska, annars godtas det inte.

Advertisements