Etiketter

, , ,


Amöbans moral och tyrranosauriens karma

Traditionell reinkarnationstro kräver ett stort antal liv, för att vi skall utvecklas till de högstående varelser vi anser oss vara. Men som jag skrev i förra plankan, reinkarna-tionen kan inte fungera på det sättet, sedan vi blivit människor.

Antalet människoliv under homo sapiens existens räcker inte till. Vi har alltför snabbt blivit för många. Vi 7,1 milliarder människor kräver för att få plats på Jorden sjuttio generationer, om dess befolkning vore hundra millioner!

För 3-4000 år sedan var vi mycket färre än så, och sedan dess har det bara funnits ett fåtal och oftast förskräckliga människoliv för var och en av oss. Vad blev det för karma av att sitta och jubla på Colosseum? Att sätta ut ungen i skogen? Offra det till Molok? Äta upp grannen?

Som människor har vårt beteende varit och är ju fortfar-ande så omoraliskt, att om karma skulle ge oss vad vi för-tjänar, så borde vi alla vara asätande halvmänniskor. Något är alltså fel i den här tron, precis som Jesus påstås ha sagt (Joh 9:1-3).

Den handlar ju om en långsam och mödosam vandring ”uppåt”, vilket möjligen skulle kunna handla om evolutio-nen från amöba till människa. Problemet blir hur amöbor-nas moral skall värderas på deras väg till T-rex, vars karma svårligen kan förklara något människoblivande.

Det här blir ju absurt. Jämförbart med problemet att vi kanske bara var 1-5 millioner för 12000 år sedan. Om vi bara vore några hundra millioner idag, skulle det kunna vara många liv sedan du var kannibal, men nu hänger fort-farande den karman över dig. Varför har du då en snyggare bil än jag?

Guds bortkomna barn

Enligt Genesis levde Adam i 930 år. Vi antar att det är ”sammanlagd livslängd” enligt reinkarnationsläran. Sedan påstås Gud ”ta bort” oss, om vi levt som vi skall. I ett exempel på det, tog liven slut efter 365 år (1 Mos 5:24). Sedan fanns den goda människan Henok inte mer. Gud tog bort? Vart då? Nirvana?

God var även Job, och han drabbades av elände. Bud-skapet tycks vara, att målet inte är rikedom och sådan lycka. Målet är i stället att bli gudar (1 Kor 4:8, jfr. bl.a. Luk 22:30, 1 Petr 2:9, Upp 5:10, Upp 20:6). Medregent i Himlen och guden Faraos jämlike låter ju bra, men det senare målet är rikedom och sådan lycka.

Gudomlig prästkonung betyder ju superrik, se ”Feminism i Bibeln, avsnitt 2”, kategorin teologisk rövare. Exemplet är ju måttligt jämfört med annat, men synden ligger ju alltid vid dörren (1 Mos 4:7). Vissa bibelord är även ateister tvungna att tro på.

Och som konung är du ju inte borttagen. En ny himmel (tankevärld) och en ny jord (materiell tillvaro) liknar ett poetiskt sätt att tala om reinkarnationen. Bibeltexterna måste vara allegorier för målet: att bli gud på riktigt.

Noa talade flytande profetiska

Felaktiga värderingar, fel tro, rikedom och fel handlingar kallas fällor (stötestenar) och fungerar som kvarnstenar om halsen under den där sjöresan (Mose tågar genom Sävhavet, Noa driver i arken över Djupet). Även de gamla grekerna rekommenderade måttliga livslotter. Pengar är farligt!

Det låter som flytande profetiska! Så kan vi tro att de tänkte! Vi fortsätter!

Vad är Gud? Definiera!

Allting, som materialister värdesätter, utplånas. Kvar blir bara det, som enligt materialismen inte finns. Det till-växer. Ande! Kärlek! Empati! Estetik! Konst! Musik! Värde! Tankens Kraft! Vilja! Hopp! Tillit! – Vad är det? Skit? Hjärnavföring? Det tar i alla fall bort oss härifrån.

Vi hamnar i ett religionens mysterier. Vi kan inte definiera medvetande och kan inte förklara vad en människa är. Vem är jag? Nu skall vi vara än värre och förklara vad en gud är: Den skapande kraften. Skall det vara sådant där! Det kanske är dags att ge upp?

Aseran, hon är den som vandrar över Djupet. Då skapar hon världen som en spegelbild av sig. Har Noa och Moses skapat henne i sig, är hon den karma, som formar värl-den. Den nya tillvaron. Kan det vara så de trodde en gång i tiden?

Till skillnad från många andra idéer är den inte frånstöt-ande. Ingen behöver väl bli arg på den som vill tro så.

Politiken har evigt liv

Men en sak kan vi konstatera. Mytens allegori är här väldigt politiskt laddad. Vi skall bli gudar likt Farao, likt kungarna och kejsarna, som länge lät gudaförklara sig. Pontius Pilatus frågade Jesus om han var judarnas kung. Den kristna mytologin var oacceptabel.

Motvilligt gick Pilatus med på en dödsdom. Som bildad romare fattade han dock att läran inte berörde hans intressen. Kung, men inte av denna världen. Principen härska genom att söndra sade att Jesus borde skonas, om det inte fanns risk att hans rörelse blev för stark och togs över av mer hårdföra män.

Sådana spekulationer säger att läran måste ”reformeras” innan den kunde accepteras. Läran om gudomliggörandet måste bort. Alla kan inte få bli gudar! Med det kravet från Rom får vi ihop logiken i det historiska händelseförloppet.

Någon motsvarighet till det som formellt hände i Sverige 2003-07-01 kunde inte accepteras. Adelns privilegier upp-hävdes, sedan de i praktiken redan utsträckts till alla. 1789 orsakade konflikter kring detta övernaturliga inslag i samhället ett blodbad i Frankrike.

Läran tycks ha inneburit att vi görs till gudar av en envis Gud Fader, som behandlar oss som en bit metall. Den måste glödgas och misshandlas för att få rätt form. Det här är det heta stället, plågorns plats. Det är inte alltför svårt att tro på.

Allt blir logiskt. Eventuellt kan det vara problem för de rika i allmänhet och faraoner i synnerhet, men annars är det ju ganska sympatiskt, att i princip alla blir gudar, eller förenas med Gud. Det är en värdering av människan.

Fast det sågs väl av somliga som en nedvärdering av gudarna: ”Ande! Kärlek! Empati! Estetik! Konst! Musik! Värde! Tankens Kraft! Vilja! Hopp! Tillit!”

Vart tog pengarna och makten vägen? I synnerhet mak-ten! – Ogudaktighet! Sådant var det dödsstraff för.

Advertisements