Etiketter

, ,


Inget evangelium för dumma präster

Ingenstans i det s.k. Johannesevangeliet nämner för-fattaren sitt namn. Denne anges inte heller på annat sätt. Men det är en stark fornkyrklig tradition som ger aposteln Johannes äran. Många teologiska forskare har tvivlat och det är lika lätt att förstå dem, som svårt att förstå hur traditionen kunnat godtas.

Denna heliga tradition är delvis svårt oanständig. Låt oss se på problemet.

Författaren var uppenbarligen en bildad person, väl för-trogen med grekisk filosofi och konsten att föra en penna. Der är ett evangelium för intellektuella. Martin Luther ansåg det som det främsta, då det mer beskriver Jesu lära än hans gärningar.

Martin Luther gick dock inte så långt, att han fann de stora mirakelgärningarna pinsamt osannolika.

Ofta beskylls Martin Luther för att ha varit en reaktionär mörkerman av värsta sort, men hans nittiofem teser inne-bar att han tog nittiofem steg åt rätt håll. Att han inte orkade längre, ändrar inte det faktum att han gick långt.

Revolution

Långt före reformationen, på 1200-talet och seklen där-omkring skakades Frankrike av bondeuppror mot furste-makt och mot en kyrka vars lära fungerade som denna makts ideologi. Mycket av denna medeltidens historia ut-plånades av inkvisitionen, dåtidens sanningsministerium.

En av orsakerna till inkvisitorernas beslutsamma arbete var de folkliga upprorens ideologiska överbyggnad, läror som bland andra katharerna förkunnade. Via tysk omska-pelse av ordet kathar fick vi ordet kättare. Katharernas främsta och egentligen enda använda heliga skrift var Johannesevangeliet.

Ur det skapade katharerna en lära mot hierarkier, mot helgon- och relikdyrkan, mot riter och kulthandlingar, mot heliga mysterier samt med krav på fattigdom och sträng asketism hos lärans förkunnare.

Det föranledde skapandet av inkvisitionen. Om katharerna kan vi, som Albert Engström om kräftorna, säga att inga dog så grymt som dessa, ty de dog levande.

Deras tro var ingenting för ateister, men det i kyrkan som mest retar sådana, tycks ha varit det som drev medel-tidens folk till katharerna. Historiker påpekar kyrkans hierarki, maktsträvan och kamp för rikedom som orsaker till katharernas framgångar. Googla! Det räcker att läsa Wikipedia.

Med vårt moderna och i sammanhanget anakronistiska språkbruk kan vi säga, att liksom Johannes Uppenbarelse idag är den kristna högerns allra heligaste bibelbok, var Johannesevangeliet under medeltiden ”vänsterns”. Det gör tanken att skrifterna skulle ha samma författare omöjlig.

Observera: I den antika och medeltida höger/vänster-skala vi nu talar om hamnar kaiser Wilhelms rikskansler Otto von Bismark bland de radikala socialisterna.

Krig i kyrkan

Ytterligare tre bibelböcker sägs ha samma författare. Det är de tre Johannesbreven. Det första är till stilen mycket likt evangeliet, de andra två är alltför korta för att kunna bedömas. De handlar främst om konflikter inom kyrkan. Det första brevet nämner motståndarna med ord som för-villare och Djävulens barn!! (1 Joh 3:7,8,10). Oj, oj!

Det tredje brevet berättar i sitt enda kapitel (i 1917 års Bibel, i Folkbibeln, i engelska och tyska Biblar), att ett särskilt brev skrivits om denna strid.

I någon kommentar har det påståtts vara ”mer utförligt”, men i Bibel 2000 talas inte om brev utan om ”några rader”. Det var tydligen en mycket infekterad kamp, där det ansågs nödvändigt att varna de troende för att likna Kain (1 Joh 3:12)! Oj, oj! Brodermördaren Kain, förban-nad av Gud.

NT beskriver inte den tidiga kyrkan som en kärleksfull miljö, tvärtom. Ett klargörande brev om en sådan konflikt var kanske alldeles för känsligt. I så fall kanske det brändes och dess betydelse viftades bort. Av vilka? Tänk själva! Skall jag behöva förklara allt?

Johannesbreven är skrivna av en ledande person i då-tidens lärostrider. Det var en ”vänster”-evangelist vars politiska attityder var skarpt skilda från biskop Clemens.

Historieförfalskningens kyrkofurste

Om denne författare ”X” dog, underlättade det inte för Clemens, om den auktoritet ”X” hade skulle sopas undan. Själva minnet av ”X” måste därför bort, ty glömskan är ett av de viktigaste momenten i all historieförfalskning.

För att lyckas med denna mentala amputation måste Clemens ha haft ett brett stöd inom kyrkan, och för att uppbåda det stödet behövde han en för många viktig och central stridsfråga, en brandfackla.

Clemens måste ha haft något hett att komma med för att få stöd i sina ansträngningar att utplåna minnet av ”X”. Sedan kunde det som ”X” representerade elimineras.

Det resonemanget kan bemötas av en fråga. Var det inte nog att klippa av förbindelsen mellan de förhatliga idéerna och ”X”? Räckte det inte att förfalska det ”X” skrivit på samma sätt som man gjorde med Paulus brev? Är det något alldeles speciellt med själva identiteten på den här lärjungen? Kan vi finna något som ger oss en ledtråd?

Sociala positioner och samhällets krav

Vilka människor fanns runt Jesus? Där var först och främst Petrus, ledare för ett fiskelag med två båtar. Fiskaryrket hade gott anseende i det samhälle han levde i. Petrus hade ett hus och han hade familj (Matt 8:14). Han var knappast rik, men heller inte en fattig man.

Petrus har betvivlats vara författare till de två brev som bär hans namn. Då det gäller det andra brevet är argu-menten de samma som för de pseudopaulinska breven. Dess stil avviker från det första och handlar om ganska sena förhållanden i kyrkan. Det, som inträffade först efter apostlarnas död, bör inte ha kunnat intressera dem så mycket, att de skrev om det.

Det första brevet har bl.a. påståtts vara alltför välskrivet för att kunna ha en fattig och obildad fiskare som upp-hovsman. Vi har redan sett att påståendet om fattigdom är felaktigt. Petrus tillhörde medelklassen i ett samhälle med ganska god folkbildning. Den mest berömde av alla judiska skriftlärde från den tiden, Hillel, försörjde sig som vedhuggare.

Om brevet var välskrivet, utesluter det i stället den eller de förfalskare, som gav sig på Paulus. Kyrkans tidigaste förfalskare var inte bildade och duktiga! Och för Petrus gällde det som gällde för alla andra med någon social position.

Alla pojkar skulle lära sig läsa toran, så att de vid fyllda tretton år skulle kunna inträda som religiöst fullvärdiga medlemmar i synagogan. Då kunde de även godtas som elever och diskussionspartner av lärda rabbiner. Det gällde också timmermannen Josefs son. Som tolvåring var han egentligen alltför ung för att få dryfta teologi med de skriftlärde i templet (Luk 2:41ff och not till 2:42 i NT 81).

Blev Petrus censurerad? (Joh 21:18)

Petrus borde ha kunna skriva ett hyfsat brev. Men i NT 81 säger en not (till 1 Pet 1:1), ”att brevets innehåll visar få personliga särdrag men många likheter med andra brev i NT”. Bibelkommissionen antyder att det är ett fromt fusk med lämpliga bitar från andras brev. Någon som egent-ligen inte hade något att säga, ville göra sig märkvärdig med en ”relik”. Forskarna tror att Petrus egentligen inte skrivit något av det, som i Bibeln bär hans namn.

Jesus främste lärjunge, urförsamlingens ledare, förste biskopen i Rom, en tämligen normalt bildad man med organisationsförmåga och ledaregenskaper, tycks inte ha efterlämnat minsta lilla skrift med sina egna tankar och egna unika formuleringar i Nya Testamentet!

Petrus skrifter, som borde ha räknats till de viktigaste av alla ögonvittnesmål, saknas! Men om han inte själv skrev något borde andra ha gjort det. Hans ord borde rimligen noga ha nedtecknats. Han ledde en organisation, som växte mycket fort och snabbt spred sig över världen. Kyrkan var tidigt mäktig nog att oroa kejsarna. Varför finns inget kvar av det som borde ha skrivits ned och bevarats? Han var ju Roms förste biskop!

Mellan Petrus och Clemens tid som biskop i Rom var det mellan 21 och 28 år. Exakta årtal saknas för Petrus korsfästelse och Clemens tillträde. Clemens, hans vänner och efterträdare borde ha skrivit ned sina minnen av Petrus ord. Sixtus I är unik bland tidiga påvar. Han har ett födelseår! År 42 innebär, att han var mellan 22 och 25 år gammal vid Petrus död. Han var tredje biskop i Rom efter Clemens!

Clemens brev bevarades. Varför finns inget bevarat av Petrus ord? Censurerades han?

Petrus är vår förste starke kandidat som författare av evangeliet. Hans namn skulle inte minska dess anseende. Men om vi godtar teorin, tvingas vi anta att Clemens genomfört en osannolikt omfattande redigering av texten. En sådan hade behövts, för att plocka bort allt som pekade på Petrus.

Teorin blir ansträngd. Hur skulle han ha kunnat få acceptans i sin kyrka för något sådant? Kanske om Petrus ord var politiskt helt omöjliga. Det kan de ha varit ändå, även om han inte skrev evangeliet.

Var aposteln Johannes en byfåne?

Men om vi nu påstår att Johannes kan vara upphovsman till någon eller några men inte till andra av de bibelböcker som bär hans namn, vad är det egentligen som ger oss orsak till att sortera i äkta och falskt på det sätt vi gör? Vi skulle ju i stället kunna säga att han skrev evangeliet och breven, men inte Uppenbarelseboken. Vi måste studera Johannes mer ingående.

Jakob och Johannes var söner till fiskaren Sebedaios. Då Jakob alltid nämns först i skrifterna och förstfödslorätten var av stor betydelse i denna kultur, kan vi sluta oss till att Johannes var den yngre av dem. Till skillnad från småföretagaren och fiskarbasen Petrus var Sebedaios förmodligen en vanlig enkel fiskare. Den yngre sonen kan knappast ha fått en bättre utbildning än den äldre.

Den högre utbildning de kunde få var den vanliga för sådana unga män. De fick bli lärjungar till och samtidigt tjänare åt någon lärd rabbi. Man fick ta vad man kunde få, den där Jesus från Nasaret till exempel, han titule-rades rabbi. Undervisade han i grekisk filosofi? Det är möjligt. Varför underskatta honom?

Underskattar vi Johannes? Kan han ha varit ett strålande intellekt, som likt Hillel skaffade sig utomordentlig lär-dom? Vad säger våra källor? Evangelisten Matteus är mest detaljerad i en historia, som borde väcka undran i stället för vördnad bland de troende (Matt 20:20):

”Sedan kom Sebedaios-sönernas mor fram till honom tillsammans med sina söner och … sade: ‘Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster.’

Jesus svarade: ‘Ni vet inte vad ni ber om.’ … de andra tio … blev förargade på de båda …”. Även Markus berättar denna historia, men är mer knapphändig i detaljerna och utelämnar modern.

Vi befinner oss i ett machosamhälle där kvinnan enligt Mose Heliga Lag skall tiga i församlingen. Fru ”Bytoka” Sebedaios kommer släpande på sina söner ”Byfånen” och ”Byfjanten” och hon för deras talan!

Jesus tar sig för huvudet. Hans övriga lärjungar upplever, dels hur hela gruppen görs till allmänt åtlöje, dels att de tre är rent oförskämda i sin högfärd.

Låt gå för att Johannes kan ha skrivit Uppenbarelseboken, men kan vi tänka oss en sådan imbecill och uppblåst fjant som det lärda evangeliets upphovsman?

Vi kan dock rädda både Johannes och hans storebror Jakobs ära och säga att de led av en förlåtlig och över-gående dumhet, så kallad omognad. Om vi beaktar att Jesus blev korsfäst omkring år 30 och att Johannes dog tidigast år 95, blir slutsatsen att dessa apostlar vid tillfället kan ha varit tretton och fjorton år gamla. Då blir även deras mors roll i bönen om sittplatser begriplig, liksom det faktum att de fortsatte att vara tolererade som medlemmar i gruppen kring Jesus.

Med erfarenheter som tolvåring i templet var Jesus med-veten om det intresse även unga män kunde ha för hans ämne. Han bör ha betraktat dem med välvilja. Därmed tycks Johannes åter möjlig som författare till evangeliet. Han kan ha blivit inte bara gammal utan även lärd och vis under sina sista sextiofem år.

Orimliga förbindelser

Men det finns fler invändningar. Vaktstyrkan, som grep Jesus, förde honom till översteprästens hus (Kajafas eller dennes svärfar Hannas, evangelierna är inte överens). Den fornkyrkliga traditionen säger att Johannes var den, som tillsammans med Petrus följde efter dit. Men då blir påståendena i NT uppseendeväckande: ”Den lärjungen var bekant med översteprästen …” (Joh 18:15).

Vi tvingas då anta att det var mamma Sebedaios som skrev evangeliet! Och hennes budskap lyder: ”Det var självaste översteprästen som omskar hennes nyfödde Johannes, så det så! Även om högvördigheten inte var överstepräst då, så var hennes Johannes minsann bekant med självaste översteprästen! Johannes om någon måste väl passa vid Herrens sida i Himmelen!” – Det där är inte någon teori vi kan tro på!

Påståendet att ”X” hade så förnäma sociala förbindelser utesluter helt samtliga medlemmar av familjen Sebedaios. Alla tolv apostlarna utesluts. Vi hamnar i bryderi och ser ingen annan råd än att fortsätta studera evangeliets ord om den märklige ”X”.

Översteprästen och hans vaktstyrka

Religion och politik var samma sak. Jesus och hans anhängare var sin tids politiska förbrytare, men denne ”X” uppträdde trots det lugnt och säkert. ”X” gick in på översteprästens gård, medan Petrus stod kvar i nervös väntan utanför. Därefter gick ”X” ut och talade med en tjänstekvinna vid porten och tog med sig Petrus in.

Sedan inträffar en av de mest kända händelserna i NT. Det är Petrus förnekelse. Omgiven av hotfulla knektar för-nekar Petrus att han är anhängare till Jesus. Detta trots att frågan löd: ”Hör inte också(!) du till den där mannens lärjungar?” – Också!???

”X” var identifierad som en anhängare till Jesus. ”X” hade inte förnekat det. Varför var inte ”X” lika rädd som Petrus? Var en fattig fiskarpojkes sociala position sådan att den skyddade mot övergrepp? Orimligt! Varför kunde inte ”X” skydda både Petrus sig själv? Hur kunde Petrus tillskansa sig sin position som ledare av församlingen i konkurrens med den modige ”X”? Allt verkar orimligt.

Var Johannes en pojke kan modet förklaras. Han var van vid reaktionen: ”Gå hem till mamma och torka dig bakom öronen, snorvalp!” Petrus däremot var en vuxen och bland vanligt folk ansedd person, som inte kunde tillåtas sprida olämpliga idéer. Det som tolererades hos Johannes tolererades inte hos Petrus.

Vi är då kvar i vårt bryderi gällande den enkle fiskar-gossens bekantskap med översteprästen. Skall vi tvivla på den eller skall vi tvivla på Johannes identitet med ”X”? Finns det någon annan lösning?

Jesus pedofil? Det tror jag inte på!

Början till en lösning finns i påståendet att ”X” var den lärjunge Jesus älskade. Vi citerar ett viktigt bibelställe, där Jesus utpekar förrädaren: ”En av dem, den som Jesus älskade, låg intill honom. Simon Petrus gjorde tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. Lärjungen lutade sig bakåt mot Jesu bröst och sade … (Joh 13:23ff).

Jesus visste något. Han hade anhängare även bland råds-herrar och officerare. Någon hade skvallrat. Han var upp-rörd och spänd. Situationen var laddad och Petrus fann saken känslig. Han hade tydligen inte ett sådant förhål-lande till Jesus, att han den här gången själv tyckte sig kunna slita i dennes nerver och fråga. Det hade däremot ”X” och Petrus utgick också från att ”X” skulle ha det.

Jesus var inte den som i onödan bröt mot Mose Lag, vars bud om mänskligt umgänge är stränga (3 Mos 18:22). Väck inte anstöt sade Paulus och Jesus har sagt det-samma (Matt 17:27). Han kan knappast ha legat till bords mitt bland sina anhängare med den lärjunge han älskade, om denne hade varit en kanske tretton år gammal pojke. Evangeliet antyder ju att denne vid detta tillfälle var ganska smeksam!

Det är inte någon majoritet, som känner sig saliga av en sådan tro, inte ens bland den katolska kyrkans präster. Att de inte från början reagerade mot redigeringen kan bero på att vissa idag massmedialt uppmärksammade kyrkliga traditioner är riktigt gamla och kära. Och redigerar man en text i visst syfte, har man bara ögon för det man vill uppnå. Då ser man inte att strykningar och tillägg skapat något för oss andra orimligt.

Ett mer anständigt alternativ

Vi skall gå till Johannesbreven. Vi tycks där finna samma författare men denne uttrycker sig på ett underligt sätt. Detta har förmått de lärda exegeterna att anstränga sig extra mycket.

Det heter om diverse formuleringar i breven att förfat-taren identifierar sig själv och i ett fall även mottagaren med kyrkan. Denna beskrivs sedan som en moder och dess medlemmar som hennes barn. Av denna orsak talar författaren om sig själv i feminina formuleringar och använder ett feminint språkbruk, t.ex.: ”Din utvalda systers barn hälsar dig” (Joh v.13). Antag att orsaken till det feminina språket var det otänkbara!

Då är vi av med den knappt tonårige Johannes i rollen som den älskade lärjunge, som lade huvudet mot Jesu bröst vid den där måltiden. Hos Markus finns en berät-telse om en modig(!) anhängare till Jesus. ”Alla övergav honom och flydde. En ung man som bara hade ett linne-skynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang iväg naken” (Mark 14:50ff).

NT 81 påpekar i en not att en del utläggare har förmodat att mannen var Markus själv. Det finns dock andra åsikter byggda på den s.k. fornkyrkliga traditionen, enligt vilken den stridbare lärjungen skulle vara ”den som Jesus älskade”. Den åsikten kan somliga nu kanske uppfatta som anstötlig. Vad gjorde han där på natten med en … ja vadå, som när knektarna dök upp endast hann skyla sig i ett linnestycke?

Fylld av onda aningar hade Jesus gått till Getsemane med sina mest förtrogna. Den älskade bör ha varit med. Markusevangeliet påstår att Jesus hade med sig Petrus, Jakob och Johannes. I Matteusevangeliet sägs att det var Petrus och Sebedaios söner. Petrus är sannolik, Jakob hade varit sannolik om han varit den äldste av Jesus bröder (Matt 13:55), den Jakob som senare blev ledare för församlingen i Jerusalem (NT 81, Apg 12:17 not). Hans brev i slutet av NT ger intryck av en kraftfull personlighet.

Däremot är två unga pojkar osannolika som följeslagare och mest förtrogna i den situationen. Namnen kan ha varit Petrus, Jakob och ”X” innan Clemens ändrade texten.

Andra källor

Det finns faktiskt mer skriven information än den i Nya Testamentet. Filipper-evangeliet ingår i ett bibliotek av s.k. gnostiska skrifter, som år 1945 hittades vid Nag Hammadi i Egypten. I det påstås att Maria från Magdala var Jesus följeslagerska och att han älskade henne mer än alla de andra lärjungarna. De här skrifterna gömdes i öknen omkring år 400 då den ”renläriga” kyrkans förföljelser av oliktänkande skärptes. Innehållet tros ursprungligen ha tillkommit mellan åren 50 och 150.

Därmed har vi hittat den brandfackla som Clemens behövde för sin kamp. Vi har en förklaring till hans framgång. Men vi har kvar spåren av hans misslyckande. Det finns texter i evangelierna, som han inte fattade, att han måste ta bort eller redigera. Nu finns de kvar och berättar saker för oss.

Jesus ordnar sina affärer

Hos Matteus citerar några sadducéer Mose Lag, när de vill sätta Jesus på prov: ”Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern” (Matt 22:23ff, 5 Mos 25:5ff). Änkepension innebar att en avliden mans äldste efterlevande bror gifte sig med änkan. Hon var samtidigt en trofé, som visade vem som var eller hade övertagit ställningen som äldste bror. Han fick dessutom gården på köpet.

Det finns en märklig uppgift, som kanske inte alla ser: När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat sig mot hans bröst och frågat honom: ”Herre, vilken är det som skall förråda dig?” – Följde efter Varför efter? En uppkäftig tonåring, som ville sitta främst?

Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: ”Herre, huru bliver det då med denne?” Jesus svarade honom: ”Om jag vill att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.” Begriper någon någonting? Vad talar de om? Sannolikt har vi en text, som inte kunde strykas, men heller inte få vara kvar i originalversionen. Clemens fick helt enkelt inte till det. Därefter står det så här:

Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö, utan: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?” Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesmål är sant.

Om han var en hon är det inte så konstigt att hon gick några steg efter de två männen. Det var sed och bruk på den tiden. Annat kunde väcka anstöt.

Baronessan Maria af Magdala

Kan vi nu tro att en kvinna på den tiden hade den nödvändiga bildningen för att skriva detta evangelium? Javisst! Det fanns många sådana kvinnor. I alla samhällens sociala toppskikt har döttrar uppfostrats till att bli värdinnor i makthavarnas hem.

Överstepräster hörde socialt hemma bland dem som hade behov av kultiverade hustrur. Överstepräster umgicks inte med vem som helst. Den här samhällsklassen var fylld av förfinade damer som kunde konversera förnäma gäster på grekiska, dåtidens lärdomsspråk. De skulle behärska konst, musik, litteratur och filosofi. De avvek på intet sätt från någon annan tids överklassdamer. De var lika uttråkade. De var många gånger förutbestämda åt avsevärt äldre män.

Förutom en förnämlig utbildning fick de också redan i hemmet inblick i maktspel och intriger. De fick erfarenheter av stort värde för den som blir indragen i politisk kamp och vi kan ännu en gång upprepa att religion och politik är ett och detsamma.

Lyx, överflöd, tråkigt. Umgänget utgjordes av de rika och självgoda. Dubbelmoralen, skillnaden mellan uppfostran och verkligheten, var lika frånstötande som den alltid varit. Vår förnäma unga dam sökte sig ut för att få frisk luft av det slag som själen behöver. Hon fann Johannes Döparen.

För skams skull kunde hon inte förbjudas visa intresse för en som helig ansedd man. Bara det inte blev för mycket och att hon varje gång kom hem igen efter några timmar för att som vanligt förbereda sig för sin roll i det lokalpolitiska spelet. Hon var en del av de ekonomiska och civilrättsliga transaktionerna. Det innebar som sagt lyx, överflöd samt ett skyddat och uttråkat liv fullt av rika och mäktiga uppvaktare.

Så kom historiens mest karismatiska personlighet vandrande. Han var runt trettio år gammal. Han kunde tala och han hade saker att säga. Han mötte Johannes Döparen och dennes lärjungar. Så gick Han och dit Han gick, gick hon. Hon flög, för hennes fötter hade fått vingar. Rena äkta underverket, särskilt som exempel på en inte ovanlig människotyp och ett inte ovanligt reaktionssätt.

Andreas, Petrus bror och således av aningen ”bättre” familj än övriga lärjungar, var tillsammans med den alltid namnlöse lärjungen, då Jesus kommer till Johannes Döparen (Joh 1:35ff, se not till Joh 1:40, som berättar, att ”traditionen” utpekar evangeliets författare). Anknytningen till Petrus finns från början. Den motsättning dem emellan, som omtalas i vissa gnostiska skrifter, tycks motsägas av Bibeln.

Var översteprästen sexköpare?

En intressant detalj är den fornkyrkliga tradition, som säger att Maria från Magdala var en omvänd sköka. Jesus umgicks med publikaner, syndare och kvinnor, men det var han det. Clemens kunde kanske acceptera män som syndat och omvänt sig, men en kvinna … Attityder och fördomar hos män som Clemens har det skrivits så mycket om att det inte behövs skrivas mer. Maria från Magdala borde ha varit helt omöjlig för honom, liksom för många andra. Men som sagts, det står att ”den lärjungen” och översteprästen var bekanta.

Det var för att förstärka gudaglansen runt den kristusbild omkring vilken han själv och hans präster ville stå, som Clemens gjorde sina redigeringar. Det anstötliga måste bort. Sådant fick absolut inte vara sant! Däremot skulle det faktiskt passat bra med en bildad ung dam av fin familj vid Jesu sida, om hon bara uppfört sig ”väl”.

Hade Maria från Magdala varit en sköka som omvänt sig och på ett för Clemens godtagbart (diskret, underordnat och undergivet) sätt följt efter Jesus, då hade hon förgyllts och placerats på en lagomt hög piedestal lagomt långt i bakgrunden. Ingen hade fått andas om hennes gamla yrkesliv, förutsatt att hon varit en betydelselös person, som inte konkurrerat med och hotat Clemens auktoritet. Nu lyftes i stället hennes påstådda synd fram. Guldet skulle skrapas bort.

Vore beskyllningen mot Maria riktig, får vi det här pikanta problemet. Dekadensen i romarriket tillät överklassdamer åtskilligt. Men vilka bekantskaper kunde översteprästen i Jerusalem tillåta sig? Han kunde inte ens träda in genom dörren till en romersk/hednisk ämbetsman av hög rang utan att bli oren i rituellt avseende, något oerhört för en överstepräst. Allt orent umgänge var farligt för hans maktställning, och makten var en dam han säkert älskade mer än någon annat. Ingen kunde heller hetsa upp honom mer. Maria från Magdala hade åkt ut om hon varit ett hot.

Det finns i evangeliets tjugionde kapitel en situation som motsäger att Maria skulle kunna vara den här lärjungen. Det kan givetvis vara en redigering, men det finns som vanligt även en annan förklaring. Dessutom kan båda förklaringarna vara sanna samtidigt. Så här lyder bibelstället i fråga:

kom Maria från Magdala … och fick se stenen vara borttagen … skyndade hon … till Simon Petrus och till den andre lärjungen, den som Jesus älskade (så mycket enklare det hade varit att sätta dit namnet i stället för att ha alla de här omständig omskrivningarna) … Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen … till graven … den andre … sprang fortare … (men) gick … icke in. Sedan … kom … Petrus (och) gick in … Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit till graven.

Det hade han ju inte! Det var Maria från Magdala! Clemens kämpade med texten. Ingen ordbehandlare hade han. Det kan bli fel ändå. Och det där med några steg efter! Varför skulle denne lärjunge alltid lämna företräde? Det är två gånger det nämns, detta att hen går några steg efter!

Då och då debatteras huruvida Jesus existerat som fysisk person. En hatisk strid inom fornkyrkan kring den lärjunge Jesus älskade blir helt absurd om Jesus inte funnits. Förnekarna får nöja sig med att hävda, att ”en sådan Jesus”, aldrig funnits. De får nöja sig med att hävda, att evangeliernas Jesus skapades av Clemens och hans vänner, och att de var bedragare.

Annonser