Etiketter

, , , ,


Är Månen han, Hon eller Hen?

Jag skrev i förra inlägget, att Erich Zehren berättar en hel del om gudarnas könsbyten i sin bok Stjärnornas Testa-mente. Då handlar det om gudar med himmelska kroppar. Månen hör till dem. Fast i vissa religioner är Månen bara ansiktet, som Himlens Herre vänder mot oss, när Han skall välsigna oss, bevara oss och vara oss nådig.

images-5

Denna Måne har enlig Zehren bytt kön, både fram och till-baka. Zehren har ett kapitel om vår kvinnliga Måne. Luna och Selene är namn på gudinnor, som förutom mycket annat härskade över menstruationen. Även Juno och Diana var mångudinnor.

Man hade alltså idén att Månen är en gud. Så får man en ny idé: Det är en gudinna! Hur kom man på det?

Traditionell förklaring är att frågan är felaktig. Man har inte alls kommit på något nytt. ”Gud berättade Sanningen för oss, samtidigt som Satan ljög för alla andra. Det är alltså vår berättelse, som är sann och ursprunglig. Och den är absolut sann! Precis så här är det!”

Men i gammal slavisk hedendom fanns månen, som hette Myesyats och solen, som hette Dazhbog. De var gudar och makar. Men vem av dem som var Herre och vem som var Fru är de slaviska folkens myter inte överens om.

Det här finns på Wikipedia och nätet, det är inga expert-kunskaper. Av sin forntida hedendom intresserade slaver vet nog mer om detta, än vad de vet om nordisk asatro.

Våra kortlivade språk

Som alla andra låter sig slaverna identifieras som ryssar eller tjecker av sitt språk. Men minns det jag skrev i ”Kultur betyder odling”: T.o.m. latinet var ett av många kortlivade folkspråk!

Judarna talade fornhebreiska och klassisk hebreiska i sammanlagt bara ca tusen år. På Jesu tid hade judarna talat arameiska i ett par, tre hundra år. Sedan drygt hundra år har dock en modern variant av hebreiskan ut-vecklats och blivit det nya Israels språk.

En skandinav från år 500 skulle inte ha kunnat tala med skandinav från år 1000. Den senares språk kallas idag runsvenska. Lite senare började man tala fornsvenska i Sverige. Den är inte helt lätt att förstå, se exempel här. Skriftspråken förlänger kanske våra språks liv, men bara om tillräckligt många kan läsa och skriva.

Kulturer går upp och ned, och språken följer med

De nuvarande europeiska folken har funnits i 1500 – 2500 år. Dessförinnan var vi andra folk, om nu folk skall definieras utifrån kultur och språk. Ras? Dumheter!

Slavernas ursprung tros vara runt Karpaterna. Där hade urslaviskan utvecklats ur äldre indoeuropéiska. Germaner, slaver och greker m.fl. kan gräla om vem eller vilka som har brutit sig ut ur den gemensamma folkstammen: ”Det är vi som är ursprungliga! Det är absolut sant! Precis så är det!”

Slaverna började röra sig åt olika håll omkring år 500 e.Kr., och splittrades upp i olika folk och språk. Ungefär så berättar forskarna. Nestorskrönikan från tidigt 1100-tal likaså. Innan de kristna missionärerna kom och tog dem några sekler senare, hade slaverna blivit oense om sina hedniska gudars kön. Hur gick det till?

Den enklaste förklaringen är att berättelserna från början uppfattades som allegorier. Man sade: ”Ungefär så här är det. Om du tänker dig att Solen och Månen är man och hustru …, Vad då? Vem som är vem? Det spelar väl ingen roll! Är du dum i huvudet?”

Sedan kom fundamentalismen. Det var antagligen i sam-band med en kulturell nedgång. Språken tappade skärpa, och kunde inte lägre hålla isär begreppen.

Det väsentliga försvann

För dess uttolkare var de oväsentliga detaljerna det vik-tiga. Här skall vi i fortsättningen söka efter det väsentliga. Min teori om det har jag redan varit inne på: Gudarna beskriver människan, medvetandets ljus, intellektet och hela vår mentala sida med moral och värderingar.

Den sidan tycks våra tidiga förfäder ha tillmätt vida större betydelse, än vad materialister idag vill göra. Jag sticker därför in kommentaren, att jag är mer intresserad av att förstå det forntida tänkandet, än att diskutera om det var fel och ovetenskapligt. Jag vill förstå vad de ville säga med sina myter.

Och det försvinnandet skedde både här och där

Flyttar vi till Grekland heter mångudinnan Selene. Där heter hon även Rhea, och är Zeus mor. Honom gömde hon som barn på Kreta, där Knossos ligger, för att inte hans far Kronos skulle äta upp honom.

Rhea har identifierats med den barbröstade ormbärerskan Asa-Sara från Knossos. I namnet Rhea finns likheter med andra r-ljud, som vi har kopplat ihop med solgudar och medvetandets ljus. De kopplingen kopplar ihop så mycket till en logisk enhet.

Jag utgår från det jag skrev i föregående inlägg. Nun var en man, om än med en feminin aspekt, Naunet. Det var för 4000 år sedan. Vår Asa-Sara-figurin formades ca 400 år senare.

Abrahams Sara går att få in i denna kronologi. De skall ha levt för 4000 år sedan, men beskrivna händelseförlopp går inte att passa in i den tidens historia. En teori om en några sekler yngre och fritt skapad litterär historia om Abraham löser de problemen.

Berättelsen är lika lite avsedd att beskriva en historisk sanning, som andra berättelser är avsedda att beskriva resultaten av gynekologiska undersökningar av gudarna. Det är alltsamman oväsentliga detaljer. Här skall vi i fortsättningen söka efter det väsentliga.

Hedningen Abraham som bytte religion

Abraham fick lära sig sina myter i Kanaan, dit dessa kommit från omgivande länder. Där blev de bearbetade och återexporterades. Så hade skett överallt i årtusenden. Abraham själv då? Han kom från Ur i Mesopotamien, där familjen hade dyrkat andra gudar (Jos 24:2, 14-15).

Det klargörs både i GT och i NT, att Abraham, judarnas stamfader, konverterade till den kanaaneiske prästkungen Melkisedeks religion (1 Mos 14:18, Heb 7:1 m.fl.). Han bör samtidigt ha bytt språk.

Och vad var hans nya religion för något?

Den kanaaneiska religionen är alltså av största intresse för oss. Judendomen har utgått ur den, är en omformning av den. Kristendom har utgått från judendomen, och Islam är ytterligare en mycket hårt redigerad variant på kanaaneisk religion. Och kananéerna fick sina idéer från Egypten via Kreta och även från hettiterna.

En del tog väl Abraham med sig från Ur. Shaddai är det namn vid vilket Gud var känd för Abraham, Isak och Jakob (2 Mos 6:2f).

En av de första beskrivningarna av kanaaneisk religion jag mötte, svarade Bengt Anderberg för. Jag har glömt vilken eller vilka tidningar det var som publicerade de kulturartiklarna. Här blandar jag minnet av dem, med vad jag hittat på annat håll.

Både Anderberg och Zehren skrev, att Shaddai är ett av de namn mångudens dyrkare använde i staden Ur!

En religion med kvinnliga serafimerriddare

Melkisedeks Gud hette El Elyon, Gud Den Högste. Namnet är väl godtagbart för kyrkan, liksom El Elyons kön. Han vandrade ned till stranden, och vid den fanns två kvinnor.

Eftersom de tycks vara en allegorisk framställning av de två seraferna, och seraf betyder lysande, glödande eller glimmande orm, är också det godtagbart för teologerna. Att kvinnor är ormar ingick ju ganska länge i läran!

Fast seraferna skall ju vara de högsta änglaväsendena i Himlen, så vi kan förstå om somliga vill se dem som män. Män kan också vara ormar. Men då är de inte syndiga utan riktigt fina.

Serafimerriddare är ju en ridderlig och lysande orm med ordensband och kraschan. Sådana var med och grundade Serafimerlasarettet, av namnet att döma en veterinär-anstalt med anknytning till terrariet på Skansen.

Förlåt, men jag kan inte låta bli att ibland vara bokstavs-trogen fundamentalist, bara för att visa vilket vansinne sådan tolkning av texter leder till.

seraf2

Det som inte var godtagbart, är beskrivningen av vad Den Högste gjorde tillsammans med kvinnorna. Bengt Ander-berg förmedlade en naturalistisk beskrivning hur det gick till, då de blev havande. De nedkom sedan med barnen Salem, Sedek, Sodom och Satan.

Sedek och Satan är helsyskon

Namnen på de två halvsyskonen Salem och Sedek, betyder Kärlek och Rättfärdighet. Melkisedeks eget namn betyder rättfärdighetens furste. Melki betyder stor.

I NT kallas Kristus någon gång för huvudet (Ef 4:15). Vi sätter ihop en stående kvadrat, där de två seraferna är de upprättstående sidorna. Himmel och jord bildar över- och undersida. Ormarnas huvuden är Salem och Sedek och finns i kvadratens övre hörn. Svansarnas spetsar är nedre hörn. De är Sodom och Satan, också halvsyskon.

Om huvudet på serafen Anden är den himmelska kärle-ken, vad är då svansen? Jo, det är den jordiska kärleken, begär och drifter. Sodom är den biologiska livskraften. De två, Salem och Sodom, är helsyskon.

Om huvudet på serafen Själen är den himmelska visheten (rättfärdigheten), vad är då dess svans? Det bör vara den jordiska visheten, smartheten, logiken, förnuftet. Deras svansar vidrör jorden och huvudena når himlen. Vishet och logik är helsyskon. De kan ändå vara svårt oeniga, t.ex. på frågan om man skall gifta sig för kärlek eller för pengar.

Varje serafs huvud och svans är alltså varandras hel-syskon, om de ses som sin ormmoders barn, i stället för dess kroppsdelar. Beroende på vilken bild vi griper tag i, löper myten vidare efter två helt olika beskrivningar av de filosofiska begreppen.

Vi får två helt olika myter, som beskriver samma sak. Gudarna blir i dem antingen huvuden och svansar, eller också blir de barn, eller något annat.

Men det är bara skilda språk!

Men som sagt, vad är det väsentliga? Fundamentalisterna har sitt bokstavstroende svar: ”Så här ser Gud ut! Han är en man! Hans himmelska kropp är väl utrustad!”

Här har vi mött det som kallas ”Bibelns fyrkantiga världsbild” och ”Himmelens fyra vindar”. Hebreiskans ord för vind betyder även ande, och dessa fyra andar kallas även keruber. Satan är alltså en söt rundkindad kerub!

Den här fyrkantiga världen finns även t.ex. i Indien och det gamla Mexico, med gudar i hörnen och i forna Norden med dvärgar i hörnen. Det här är gammalt, riktigt gammalt. Det har ingenting med geografi att göra!

Som jag minns Anderbergs artikel var de fyra hörn-stolparna flickor. Dottern Sodom lyckades med sitt leverne reta upp sin far till den grad, att han skar halsen av henne. Det brukar han oftast göra med livskraften en tid efter vår pensionering. Det låter som en allegori om hur våra biologiska liv slutar.

Om det hela är en allegorisk framställning av den gamla filosofins beskrivning av människan, så blir Koranens bud om fyra hustrur begriplig.

Men de som ingenting begriper …

Vi behöver de här fyra flickorna som hustrur. Många av oss nöjer sig med Sodom och Satan. Utan dem dör vi fysiologiskt, men det är Salem och Sedek, som är El Elyons favoritbarn. Utan kärlek och moral dör vi psykiskt, mentalt, andligt eller hur vi nu vill uttrycka det.

Hela Bibeln kretsar mycket kring vilka som skall få ärva himmelriket, evigt liv och oförgänglighet. Förmodligen den som gifter sig med favoritdöttrarna och då särskilt Salem, och därefter håller sig till henne.

Ordet ande är grammatikaliskt femininum!

Andra andar, t.ex. ideologiers och lärors andar samt inte minst dödssyndernas demoner är alla ”andra kvinnor” och dem skall vi akta oss för. Ordet ande är grammatikaliskt femininum i hebreiskan. Andar är kvinnor!

Vi talar alltså grammatik nu. Grammatiken är ett mycket svårt och dunkelt ämne, för de flesta värre än mystiken inom religionen.

Adam, ordet för människa, är i bibelhebreiskan grammati-kaliskt maskulinum. Begreppet människa är maskulinum. Ordets grammatikaliska kön utnyttjas i myternas allego-rier. Där är alla människor män, oavsett vilka könsorgan de har.

Jag skall så småningom visa hur logiska de allegorierna är, och hur enkla de är att tolka. Allt faller på plats och blir logiskt. Det är något som i sig bevisar tolkningens riktighet.

Om Allah talade ett semitiskt språk med Muhammed, sade han absolut inte, att män skulle få gifta sig med fyra andra män! ”Traditionell” tolkning avslöjar ett eller flera totala sammanbrott för bildning och kultur under antiken. De lärda slaktades, gnosis utplånades, tokdårar, strebrar och bedragare tog över.

Att begripa är en gåva, som inte alla har fått

Nu kan vi förklara dunkla ord i NT. Uppenbarligen har evangelisten inget förstått. Han tuggar på sin tolkning av ett budskap om otukt, och lägger så till det obegripliga Jesuordet: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan … Den som kan, må tillägna sig detta” (Matt 19:11f).

Vad är det för obegripligt i förbudet mot äktenskaps-skillnad i verserna innan? Inget! Vad sades egentligen? Vad var det som ingen begrep? Hela bibeltextens tro-värdighet kommer här i tvivelsmål. Evangelisterna eller de ögonvittnen de åberopar begrep inte budskapet och uttolkarna begriper ännu mindre.

Går man in på sajten bibeln.se och söker på ordet förstå, dyker många bibelcitat upp. Ett lyder: ”Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade” (Luk 18:34). Redan i GT påpekas att den intellektuella kapaciteten är begränsad: ”Ni skall höra men ingenting förstå” (Jes 6:9).

De som tog över kyrkan efter Paulus, Pseudopaulus och kyrkofäderna, begrep inget. De utvalde evangelier. De skrev och redigerade. De avlivade sina fiender.

Vill man tro att Muhammed fick Koranens uppenbarelser från Gud, kan man betvivla nedtecknarna, om man inte vill betvivla profetens förmåga att förstå Allah. För oss andra finns ingen orsak att tro mer på Mohammed än på apostlar, evangelister, kyrkofäder och kyrkofurstar.

”Begriper ni fortfarande ingenting?” säger Jesus till lärjungarna (Matt 16:9). Kyrkan har observerat detta och skapat en förklaring till varför lärjungarna plötsligt insåg och kunde förmedla den Absoluta Sanningen till sina efterträdare. Jag kan inte redogöra för den förklaringen. Den är nämligen helt obegriplig för mig.

Utan förstånd tror man på andra, t.ex. på Fan

Utan en hållbar sådan förklaring, har vi det besvärande Jesuordet ovan. Jesus säger, att vi inte kan tro på Nya Testamentet! Apostlarna, källorna till de skrivna evange-lierna, begrep inte vad han hade sagt till dem!

Enda undantaget skulle kunna vara Johannesevangeliet. Men då måste vi anta, att det var Maria från Magdala som skrev det. Om Nag Hammadi-texterna har rätt, var hon den älskade lärjungen, förmodligen därför att hon begrep. Och så måste vi hoppas på att redigering inte före-kommit.

Följande inlägg skall bli om det väsentliga och oväsentliga i historierna och hur könet används i Moseböckernas allegorier.

Annonser